Punkspecial

The Rude Kids

Ett av de ”svenska” punkband som hade stor betydelse i mitt punk liv på sjuttiotalet var The Rude Kids.

De kom från Hagsätra/Bredäng och den första låten jag hörde med dem var Raggare Is a Bunch of Motherfuckers. Det var en frisk fläkt, och vid den här tiden var det fullt krig mellan punkare och raggare, raggarna spöade upp punkare när de hade chansen.

Böna, deras sångare hade med sig några låtar som han hade skrivit själv, bland annat Raggare Is a Bunch of Motherfuckers Böna hade varit på Sex Pistols spelning på Kåren 1977 och hade skrivit en låt om det.

De gick till EMI och försökte få spela in sin låt där men de sa stopp, då gick de till Polydor och de nappade direkt.

De släppte singeln innan de hade spelat ute, de kunde spela fyra låtar så det var väl anledningen till att de inte hade någon större lust att uppträda live.

Böna traskade in till Mats Olsson på Expressen och berättade att de hade ett skivkontrakt och gav honom skivan, skriv något bra eller skriv va fan som helst.

Böna åkte över till London flera gånger om året för att kolla in läget, gå på konserter och för att köpa skivor, han tog med sig ett gäng skivor och lämnade över skivor till NME, Sounds, och Melody Maker, första recensionen kom i Melody Maker och den var halvtaskig, men i NME fick den jättebra recensioner. Tony Parson utnämnde Raggare … till årets singel i Zig Zag.

Melody Maker hånade dem för deras dåliga engelska.

The Rude Kids obehagligaste upplevelse i London var deras gig på Rock Garden.

De fick agera förband åt självaste Madness på Rock Garden, Madness stod för utrustningen, men där var 200 skinheads i publiken och efter andra ackordet kom det en ölsejdel vinande och sedan flög det upp stolar på scenen som på en given signal, Böna gick fram till micken och gav dem fingret och sade ”London is sick” sedan lämnade de scenen.

Då gick sångaren från Madness upp på scenen och sade att det här bandet kommer från Sverige, ge dem en chans. Då gick The Rude Kids upp på scenen igen men efter halva låten började borden att flyga, så de tog det säkra före det osäkra och lämnade scenen. Då gick skinheadsen lös på utrustningen och slog sönder hela stället.

De fattade aldrig att det var Madness utrustning. Efter deras första lp turnerade de runt om i Sverige under två års tid, raggarbråken blev bara värre och värre, i Västervik var de tvungna att ställa in p.g.a. att deras säkerhet inte kunde säkerställas.

I Mora skulle de spela en lördag kväll biljetterna sålde slut på nolltid, arrangören ringde och sa att det var helt otroligt, biljetterna gick åt på nolltid. Ett par dagar senare ringde arrangören och meddelade att det bara var raggare som köpt biljetter. Då bokade de om konserten till en söndag och då såldes det bara 20 biljetter.

Det rådde viss uppståndelse när Stranglers, ett halvdant s.k punkband från England kritiserade Sverige i en låt. The Rude Kids svarade med en singel If It’s so Quiet Why Don’t You Shut Up sedan var kriget mellan Stranglers och The Rude Kids ett faktum.

The Rude Kids spelade som så många i svenska punkvågen hellre än bra. De musikaliska bristerna täcktes med frustande entusiasm och stor optimism hos sångaren Böna. Deras första skiva Raggare Is a Bunch of Motherfuckers är numera en klassiker, när den spelades in var Space och trummisen Lasse Throw-it Persson endast 14 år gamla.

The Rude Kids släppte några singlar:

Raggare Is a Bunch of Motherfuckers 1978

Stranglers (if It’s Quiet Why Don’t You Play) 1978

Absolute Ruler 1979

Next Time I’ll Beat Björn Borg 1982

och en LP Safe Society 1979

Böna dog i en bilolycka i mitten av åttiotalet och då gick luften ur resten av bandet, de tog en paus några månader och försökte starta upp bandet igen med olika sättningar och spelade in några demoband men sedan lade dom The Rude Kids på hatthyllan 1987.