Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Recension

Flyktig som ingenting

Författare, debutant Sara Gordan

titel En barnberättelse

förlag Albertus Bonniers barnboksförlagh

”Ska jag berätta för dig”

/ Helst inte! Men låt oss börja recensionen precis där debutant Sara Grodan slutar, ovan citat från hennes sista ord i boken, jag säger då [här], bäst berätta när Du har något smått extra att komma med, eller berätta det i varje fall en smula spännande. Texten har för all del ett från antiken bärande och hela tiden återkommande tema, av enkelt samlag och med skyndsam och blyg förlek med, men av erotikens röst i boken, som inte är sånt i grunden ändå, snarare av miserabel porr lika flyktig som ingenting, känns endast som en kompromiss för något annat, något annat som inte finns och aldrig kan manas på något sätt i hennes bok. Sexualiseringen av kreativiteten hos Sara Grodan blir i mitt tycke en sorts dålig kompromiss, och fallosfixeringen känns inte särskilt originell alls.

Boken följer ett slags fast koncept som känns igen ständigt för många skrivsulegågna, fastän Sara Grodan kanske inte alls har något diplom eller betyg för sådant ståndat sina umbäranden, men hennes boka är av en kortroman ynka, av hundra gånger bearbetat i enklaste språk kännetecknat, oerhört lite text per sida finns ock, förkrympt minitextmängd överhuvudtaget med, en bok som kan läsas ut på någon timme enbart, minimalistjävligt allt som, och man undrar gott vad fan den är bra till nånsin, varför köpa och betala för den, med få dyra sidor, skrivsjälvändamålet påtagligt också, rätt mycket flickbok därtill över det hela, klent nog allt, samt ofta av tjatigt sitt ”jag”. Ibland kallas de för konstnärliga romaner, ibland diskret för kortromaner, förr var de knappt ens en novell kännetecknat. I Sara Grodans dykardräkt munderad vore också jag, eller vem helst suck tacksam för ett frammanande nom de querre.

”men sa medhåll helt ”vanlig groda” vid kölvattensordning såna följa dess alla i våg rak vår egen efter den föregående endast göra måste låtsas som, långbensgroda, åkergrodd, ärkegroda, grönfläckiga ätliga grodpadda, klockgroda ringer, lökgroda, lövgroda, lövfluga, lökfluga igen, klockfluga, fläckig fluga, äcklig fluga, (finns inte liten åkeromfluga), särbenfluga, silvervingfluga, grodflugan, padda vadderad upp upppadda en, grodspott strittar med, grodsvulsten är konstige ägodartad sådan (i spottkörtlarna under tungan klumpen), biter humöret av sig inne med”

I Sara Grodans namn, i hennes text ständige samlagsscenens är grodan självt inget annat än glidande pungstenar halt och klibb alluderat. Stundom blir läsaren vid halv rads ändhåll fästa, som ”vid min sida stupar det brant ned mot den steniga stranden, vattnet är långt ut”, och vad emellan ”jag går sedan ned på knä och knyter behån runt ditt kön”. Men något spännande eller originellt blir det aldrig nånsin, kluck väck bara stänk. Finns sedan urtider miljoner gånger bättre dokumenterat av könsbestyr, varför då denna? Vet inte. Så onödigt i varje fall.

Det lite fåniga i grodkluckets även, att det står på pärmen blott ”en barnberättelse”, för all del så naivt varför än, men idiotiskt när det stundom finns en minimal anspelning på pedofili eller gubbväktarnas pedonekrosadism, eller nånting heller, korta inlägg om något barnet ”Kom, var mitt barn, var oskuld, säg inget snälla säg inget Ligg still”, allt idiotisk anspelning fel när texten som helhet ändå vill visa unga vuxna duktiga på bjudet fritt kön lägst pris. Och om Grodan härom har annan central undertext vill den ändå inte funka.

Nog det finns en viss metodik i boken, de två (kanske fler, tar delvis nya ”jag”) talar med egna stycken, temat återvänder självt, blir till på nytt, det svänger lite text runt, dock är det, berättarfinessen här inte tillräcklig. Vill man ha berättarfinessigt ā la gott skrivsuleformat liten nummer, läs kanske om möjligt istället Ulrika Nielsens ”Mellan Linn Sand”, utgiven i vår, med endast en samlagsscen, vad jag minns eller märkte. Av Sara Grodáns känner man sig gammal människa som och urtrist sådan långt, men det är berättelsens fundamentala fel mera mest, för den är inte genuin, inte härligt frisk och inget kli (som även kan inbegripa sjukt), totalt ingenting, blott som sagt ovan envetet.

Stefan Hammarén

textråd

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #7 2006