Intervju

Intervju med Jonas Thente

Jag har länge velat göra en intervju med Jonas Thente därför att han som kritiker sedan slutet av 90-talet på Dagens Nyheter varit den jag intresserad mig mest för. Jonas Thente har haft den bästa blicken för litteratur enligt min uppfattning. Så det är den bästa anledningen att helt enkelt fråga om hans perspektiv i olika frågeställningar.

Fråga: Du har varit dagskritiker sedan slutet av 90-talet på Dagens Nyheter. Eftersom kultursidan har haft prestige sedan 60-talet då Olof Lagercranzts skapade ett forum för en viss form av kulturradikalism. Så medför det traditioner och ett arv som måste förvaltas. Kan man säga att du arbetar i den andan som kritiker idag.
Svar: Ja, de där traditionerna ingår ju i territoriet. Kulturradikalismen är fortfarande den grundläggande hållning (i motsats då till kulturkonservatismen) som DN:s kultursidor försvär sig till och nya kulturchefer på något sätt måste förhålla sig till i installationsartiklarna. Några fasta definitioner finns inte, men jag tolkar kulturradikalismen — inom den litteraturkritiska sfären då — som kravet att inför varje företeelse (text) ställa egna frågor, snarare än att devot vidarebefordra gängse tradition. Ingår här gör också benägenheten att förhålla sig öppen och initiellt positiv till nya konstnärliga uttryck och tendenser, samt i görligaste mån piska fram dem.
Fråga: Det sägs att dagens yrkeskritiker har tappat den maktposition som man en gång i tiden hade som litterär smakdomare. Om man tänker på kritiker som Fredrik Böök, Erik Hjalmar Linder, Per Wästberg och Torsten Ekbom så fanns det väl ändå någon form av makt i deras yrkesroll som kritiker. Hur förhåller du dig till kritikerrollen i dag?
Svar: Ja det är den gamla borgerliga offentligheten som ju nästan inte fanns ens på Bööks tid, och som idag är helt upplöst. På den gamla goda tiden publicerades det åtskilligt färre böcker, så att var och en kunde ha uppsikt över hela fältet. Det är omöjligt idag. Den ordning mellan och inom konstarterna som rådde förr är uppbruten numera, vilket innebär att man bör kunna orientera sig inom och tvärs genom de traditionella konstarterna såväl som de populärkulturella uttrycken för att adekvat kunna bedöma och diskutera det enskilda verket. Men makt finns det fortfarande — en makt som är mer dold än den var tidigare. Positiva omdömen från dagstidningarnas kritiker leder till intresse från andra medier, såsom tv och radio, föredragsbokare, stipendiekommittéer, tidskrifter och så vidare.
Fråga: Som kritiker läser du och recenserar böcker från olika bokförlag. Det verkar finnas många nya förlag som kommer upp och utmanar dom stora förlagsbjäsarna. Vad anser du om alla små förlagen? Vilken plats fyller dom inom kulturlivet?
Svar: En allt viktigare plats. De mindre förlagen har ofta förläggare som bärs av en vision. Sådana förläggare blir allt sällsyntare på de stora och etablerade förlagen. Huvuddelen av dagens klassikerutgivning, översättningar och introduktioner av författarskap ligger i dag hos de mindre förlagen. Så småningom kommer även huvuddelen av de intressanta inhemska debuterna att ligga där.
Fråga: Ett ord som i alla tider dyker upp är begreppet förflackning eller att kulturlivet har blivit ytligt. Man anar ett värdekonservativt perspektiv under sådan kritik. Om man sitter som kritiker mitt i smeten på en kultursida så undrar jag hur du upplever svenska kulturdebatten i dags Sverige?
Svar: Jag följer den inte så noga. Inte den del av debatten som handlar om tjafs och bjäbb om populärkultur kontra finkultur i alla fall. Den är bara tragisk. Min uppfattning är att den debatten har hamnat i en mycket mörk återvändsgränd där en rad självutnämnda företrädare för det som kallas populärkultur kämpar en hård kamp för att upprätthålla skranken mot det de kallar finkultur. Varför det skulle vara så angeläget begriper jag inte, men jag tror att orsakerna kan förklaras psykologiskt snarare än estetiskt. Men visst — kulturlivet har nog blivit ytligare i det att ingen som bedömer till exempel litteratur behöver kunna så särskilt mycket om litteratur. Det var samma sak på 60-talet, när det räckte med tre betyg i statsvetenskap eller sociologi för att få recensera poesi i dagstidningarna. I dag räcker det att man har skrivit några krönikor om livmoderframfall, X-men eller britpop för att få tillträde. Kritikerns är det enda yrket där det snarast anses vara en nackdel att kunna någonting.
Fråga: Som följdfråga så undrar jag om vanliga människor kan känna sig delaktiga i den eventuella kulturdebatt som då och då blommar upp på kultursidorna. Jag får ibland känslan att den inte berör människor utanför kulturlivet, utan fungerar mest som navelskådande mellan proffsdebattörer. Hur skall man nå ut med relevanta debatter till läsarna och fånga intresset?
Svar: Proffsdebattörer blir ju oftast företrädare för var och ens olika åsikter och får väl ses som förmedlare för de olika ståndpunkterna. Och sanningen att säga: det är något annat om Horace Engdahl dissar Edith Södergran än om Lennart Bengtsson, mellanchef från Skövde gör det. Man kan väl nå ut till flera om man låter folk kända från tv debattera, men jag tror inte att det skulle leda till särskilt intressanta debatter. Jag ser heller inget självändamål att ”föra ut” debatten till fler än de som är intresserade av den — och de senare är faktiskt fler än man tror. I valet mellan kvantitet och kvalitet försvarar jag alltid det senare.
Fråga: Politik och konst kan i bästa fall inkluderas i varandra och konsten/litteraturen kan tillföra politiken en vital dimension i bästa fall. Hur förhåller sig svenska litteraturen till det politiska spelet. Finns det någon politisk litteratur som fångar in tidsandan som proletärlitteraturen kunde till exempel på 30-talet?
Svar: Inte riktigt. Proletärförfattarna var många och hade en stark politisk agenda. Men man får inte glömma att detta är sett i retrospektiv. Det tog trettio år innan den politiska arbetarrörelsen accepterade proletärförfattarna som sina. Istället umgicks modernisterna med realisterna och de publicerade sig i samma tidskrifter. Arbetarrörelsen ville hellre ha borgerliga romaner, så som de såg ut förr. Alltnog, när Ivar Lo och gänget slutligen togs till heders fanns det ett politiskt intresse av att föra ut litteratur och konst till hela landet. I dag har arbetarrörelsen övergivit detta och satsar istället på plasma-tv till alla.; Men all litteratur är alltid politisk. Det är bara det att politiken är så mycket mer komplicerad idag, och litteraturen svarar på det. Tidsandor finns det också ohyggligt många av. Ingen enskild roman kan samtidigt tala till alla subkulturer, intressen, grupper osv och fånga in dem i en enda fiktion. Men sammantagen utgör den — framför allt unga — svenska litteraturen en lägesrapport.
Frågar: Vilka egenskaper bör en god kritiker kunna ha för att tillföra någonting?
Svar: Det beror på vem som skall tillföras någonting. En enskild recension skall vara underhållning, journalistik, forskning, beslutsunderlag, bedömning, diskussion. Den skall sätta in det enskilda verket i ett större litterärt sammanhang och samtidigt behandla verket som en egen helhet. Den skall intressera läsare som aldrig läst en enda bok och samtidigt fånga litteraturprofessorerna. Den skall vara seriös och objektiv och samtidigt uppvisa den enskilda recensentens subjektiva åsikter och kunnande. På tretusen tecken.
Fråga: Nordens märkligaste författare Stefan Hammarén skriver artiklar för vår tidskrift. Därför undrar jag hur ser du på hans litterära skapande?
Svar: Hammarén är en sorts språklig naturkraft, eller en maskin om man väljer det. Jag tror att han, när han skriver, spontant producerar ett amfetaminliknande ämne som angriper språkcentrum. Jag tror att han på sikt kommer att bli resistent mot detta ämne, och att han då kommer att bli något mer än den sprudlande språkcollagist han är idag. Jag uppskattar honom mycket.
Fråga: Hur kommer det sig att du började skriva om litteratur?
Svar: En slump till stor del. Nordvästra Skånes Tidningar behövde recensenter medan jag läste littvet i Lund. Tillfrågad att skriva i några tidskrifter, upptäckt, rekryterad, GT, Sydsvenskan, därefter Göteborgs-Posten och så DN.
Fråga: Vad strävar du efter som kritiker när du ser på din yrkesroll och vad vill uppnå med din kritiska blick på det litterära fältet?
Svar: Jag är väl en sån där som envisas med att inte behålla mina kickar för mig själv, utan trakasserar omgivningen för att få alla att fatta hur coolt det är.
Fråga: Till slut: Dom flesta litteraturkritiker får alltid frågan om sina favoritförfattare. Så vi undrar istället om musiken i ditt liv.; Nämn fem nutida favoriter och fem äldre favoritmusikaliska anrättningar. Och varför dom är bra.
Svar: Okej, jag tolkar ”äldre” som jag vill:; Coil — för att de skapar stämningar som inga andra.; Laurie Anderson — Det går inte en dag utan att hennes komprimerade berättelser dyker upp.; Tuxedomoon — Det skall till amerikaner för att musikaliskt skildra Europa på ett så suggestivt sätt.; Pere Ubu — Pure genious.; How Do I — Danskt band som bara försvann.; Senare erövringar:; Godspeed You! Black Emperor — apokalyptika som ljudlandskap.; Wolf Parade — brustna röster och brusten musik faller jag alltid för.; Barry Adamson — obeskrivlig, svart crooner som monterar ner efterkrigstidens klanger och sätter dem samman på nytt, idag.; Shellac — argt.