Bokrecension

Kerstin Ekman — Sista rompan

ur trilogin Vargskinnet

Kerstin Ekman fortsätter att låta en rad människor uppträda på en skröplig scen, nu under Tysklands ockupation av Norge. Det är fortfarande samma personer från romanen Guds barmhärtighet, men de har blivit äldre och mera melankolisk. Både dyster och våldsam poetisk beskriver Kerstin Ekman sina karaktärer.

Jag fascineras av språkets behandling, hon vill verkligen visa upp detta epos’ styrka genom att låta människorna framträda med psykologisk djup och i all sin medmänskliga brist och resonans.

Människorna i romanen befinner sig på olika stadier i livet men ändå återvänder dom till samma utgångsplats och återupplever sitt gamla jag genom låta minnen och diverse mötet smältas in det upplevda jaget.

Man har alltid en plats i livet du alltid minns, möjligt att du gör det med glädje eller bara känner en massa måsten i platsens geografiska minne. Romanen är poetisk och starkt, ramberättelsen har lika mycket visdom som fåfänga i människans moraliska syn på livet i en ondskefull historia iett moraliskt krig mot ondskan.