Artikel

Drivkrafter

Vilka är drivkrafterna inom politiken i Sverige? Det gäller mer än Jan O Karlsson:

• Mitt i Haninge hade nyligen en artikel om kommunalrådet Staffan Holmberg (s). Hans lön har på kort tid höjts flera gånger och ligger nu på över 50.000 kronor per månad. Tidningen fann detta upprörande.
• I Stockholms kommun ligger ersättningarna än högre. Som framgår av en DN-artikel den 17/11 -02 får 28-åriga Teres Lindberg som nyvalt kommunalråd drygt 65.000 kr. Avgår hon efter fyra år har hon en pension på drygt 20.000 kr per månad i resten av sitt liv.
• Inom fackföreningsrörelsen är det inte annorlunda, bland topparna. Också inom LO och dess förbund förekommer höga löner, vida fallskärmar och dubbla ersättningar. Arvoden, lön och pensionsersättning i kombination ger inga oöverkomliga samvetsproblem.

Nyligen har också framkommit uppgifter om valfusk. Dels internt inom Stockholms Arbetarekommun, dels i det allmänna valet den 15 september. Ett fusk, förövat av socialdemokratiska valarbetare i Rinkeby.

Här finns en gemensam nämnare och det är gruppsammanhållning.

— Vad skapar denna sammanhållning, vilka drivkrafter finns bland partiaktiva socialdemokrater?

— Vilka följder får den för demokratin?

JAG VILL TRO att arbetarrörelsen åtminstone under sin framväxt bars upp av människor, beredda att offra personlig bekvämlighet för att få bort orättvisor och förändra samhället, att s-partiet leddes av personer som brann för en idé. Där finns fortfarande bra människor, men partiet i stort har nu fjärmat sig från vad det var.

De flesta riksdagspartier har idag svårigheter både att rekrytera medlemmar och att få fram personer som vill kandidera till uppdrag. I det läget kan skattefinansierade belöningar bli lösningen.

I AB den 17/11 skrev Peter Kadhammar om detta. Inte bara får de som når vissa poster höga ersättningar — kontrasten kan också bli skarp till vad man haft tidigare och skulle ha kunnat nå på annat sätt. Politiken erbjuder en karriärväg för personer som inte nödvändigtvis är särskilt begåvade. För många av dessa kan det framstå som katastrofalt att behöva återgå till sin tidigare syssla.

Sådant skapar lojaliteter.

Dessa lojaliteter har möjliggjort ett fjärmande från demokratiska spelregler. F.d. kommunalrådet Tjia Torpe talar om Stockholms Arbetarekommun som ”en lättversion av Sovjetunionen”. Det aktuella exemplet är hur röstkort vid en intern omröstning delades ut till personer som inte var ombud, för att säkra önskad majoritet.

DET HÄR KÄNNER jag själv igen från SSU på 60- och 70-talen, när Bosse Ringholm var ordförande där. Med hjälp av 200 välbetalda ombudsmän hade han ett fast grepp om organisationen. I Stockholmsdistriktet fanns ett 20-tal klubbar med en verksamhet, men vid årskonferenserna dök det plötsligt upp ytterligare lika många klubbar, med ombud. Rena pappersklubbar, för att säkra ledningens återval.

År 2002 fuskas det även vid allmänna val. I Rinkeby figurerade en grek som iscensatte ett omfattande ombudsröstande mot gällande regler.

Det här kan ha samband med invandringen, men så behöver inte vara fallet.

Redan inom socialdemokratin på 60-talet fanns alltså denna frånvaro av känsla för fair-play.

På något sätt blir det konsekvent att SSU:s ordförande Damberg idag kräver yrkesförbud för sverigedemokrater. Moraliska brösttoner mot meningsmotståndare bidrar till att svetsa samman de egna skarorna. Innebörden av demokrati har SSU för länge sedan tappat bort, det är bara en tom paroll.

Den bistra frågan blir:
Hur får vi fram politiker som arbetar för annat än personlig vinning?
Politiker som är både dugliga och demokratiskt sinnade.

Vägen dit går, tror jag, över att i hela samhället få fram andra drivkrafter. Vi behöver att nytt nationellt projekt.

Jan Milld

Se även Intervju med Jan Milld i detta nummer av Blaskan.

Se också Jan Millds hemsida