Episk indierock

Grandaddy — Just like the Family Cat

Jason Lytle ger oss nu sitt avskedsalbum då Grandadday skall gå i graven och deras Pink Floyddrömmar får vi enbart njuta av i skivmässiga former. Men det var ändå det stora slagskeppet Granddady som i slutet av 90-talet drabbade mig hårdast med sina Pink Floyddrömska episka låtar och det var då begreppet krautrock dök upp i min skalle. Jag talade senare med Dr. Rock på ett café i början av 2001 om krautrockens nya kommande storhet. Framförallt i Grandaddy, Mercury Rev fanns det sådana starka element som drog lans för den underskattade krautrockens främsta attribut, den svävande känslan av experimentella låtar. Så då på detta fascinerande finalalbum så får jag Pink Floyds sista skiva Final Cut då Roger Waters tog avstånd från resten av bandet. Men Jason Lytle som är ett geni på att skapa stämningar tycker att dom nått så långt man kan nå i utvecklingen av gruppen. Så då kommer det en megaskiva full av 15 starka gnistrande sånger som bara kan avsluta storstilat Granddadys hela verksamhet som grupp. Jag blir lycklig över att få följt med denna fantastiska grupp under 10 års då dom givit stunder av lycka precis som dom lyckas med denna skiva. Jason Lytles testamente som skickas ut i luften är påfågelns bästa färgskrud fast i musikaliska festliga formrundor. Så ser vi Jason Lytle vinka adjö medan lyxkryssaren far in i horisontens runda hörn. Det var den stora avslutningen i fyrverkeri som Granddady avslutade sin karriär med. Adjö Granddady, du finns i mitt hjärta i alla fall och genom minnena.