Klassisk soul

Wilson Pickett — In Philadelphia original 1970 nyutgåva 1995

Har nu någonsin upplevt musik så intensivt att du faller ned på knä och känner så starkt inför det gudomliga att det bokstavligt knäcker dig totalt. Du skriker riv ut mitt hjärta och låt brisera sönder och samman. Men för att i nästa stund ställer du dig upp för dansa sönder världen och pusslar ihop ditt hjärta. För så stort är det att lyssna på den funkorienterade soulstämning som Wilson Pickett släppte lös när han via Atlantic hamnar i Philadelphia för att producera en skiva ihop med Kenny Gamle, Leon Huff och Thom Bell. Gamle/Huff skickar vidare storartade taggiga sårbara och uppspelta sånger som går rakt igenom min stålsatta barriär, om jag hade någon sådan när det gäller kvinnor och musik, för det älskar jag mest i livet. Men det jag menar om man tycker att vissa känslor är jobbiga så rasar allting när Wilson Pickett lägger sig på dom olika nivåerna sin produktion. Gamble/Huff som gjorde mera luftiga produktioner under senare år på 70-talet visar vägen när deras funkstapplar dånar rakt igenom mera soulmättade sångslingor. Dansgolvet perforeras av funkdistade gitarrer och svettiga sexiga soulreferenser. Men det är en skiva som visar hur soulscenen förändrades då Motown tappade mark för att berry Gordys favoritlåtmakare Holland, Dozier, Holland lämnade motown. Istället tog Stax, Muscle Shoals och Atlantic som stod som paraply i södra USA plockade in den nya sexiga våtare soulens extaser och den enkla snygga elegansen blev kött, människa och blod istället flöde av hits gjorda för listorna. Wilson Pickett förenar båda verkligen den nya soulen då James Browns funk studsar omkring som framtidstemat när det gällde att förnya rockmusiken/soulen. Det är sådan kraft, kärlek på skivan så att skivan bågnar att Wilson Picketts fina röst och just den där svängiga basen med skriven i övriga instrumentering på låtarna som förstärker skivan mästerskap. Det är därför jag lägger den på min personliga lista över världens bästa album.