Soul/vuxenpop

Diana Ross — I Love You & The Definitive Collection 2006

Diana Ross är min första sexuella gudinna som jag drömde om och suckade över i mina tonårsliv då punkaren blev våldsamt förälskad i den svarta pantern, Diana Ross. Hennes musik efter Supremes tillhör det jag älskade mest förr i tiden. Men nu ser och hör jag den här samlingen med hennes låtar och minns plötsligt varför jag vecklade upp omslaget på Diana Ross och föll därmed för romantiska ballader eller den discovärld som Chicmännen kunde producera med sådan självklarhet. För samlingen med hennes hits och andra låtar blir återigen snygga och undersköna discolåtar eller smidiga soulballader som tog henne till gudinnestatus i min värld igen. Numera är hon ännu mera mognare och det märks när hon tolkar klassiska låtar och gör det med bravur utan pinsamheter. Det verkar som om Diana Ross kan ta sig tillbaka med dessa två utgåvor. Framförallt älskar jag att lyssna på hennes nya låtar om än i tolkningar men det gör ingenting — för hon är en professionell säker artist som alltid verkar ha en snygg sida att kunna ta till. Musiken från nya rinner rakt igenom min själ.

När hennes äldre hits återigen kan avlyssnas så blir jag övertygad om att Diana Ross vid 62 års ålder inte kan räknas ut på något sätt. Utan båda skivorna är säkra kort och perfekta jukklappar. Dom känns både fräscha och stilsäkra och även tycker jag med värdighet som dess mogna pop och soullåtar tar sig friheter och serverar god kvalitet. Det är på något sätt skönt att lyssna på henne igen för då vet jag att Diana Ross kunde skapa låtar och spela upp en scen av värme från en kvinna som fortfarande är supersnygg och kan sjunga som om ingenting kunde rubba hennes känsla. Glada låtar och en fin musikalisk genomtänkt tolkningsarrangemang från Diana Ross.

Med andra ord så lever hon upp igen 2006 och bara sånt kan gör mitt liv gladare igen.