Brittisk indierock

Jarvis Cocker — Jarvis

En gång tiden gjorde Jarvis Cocker suverän pop i Pulp med ångestladdade texter om brittiska vardagslivet som verkade alltid vara så tråkig med sina kolgruvstäder och nedslitna städer från det gamla Englands förflutna. Men Pulp stod mitt i det moderna med sina discoflirtar och new waveattribut. Det var lika mycket Roxy Music, David Bowie, The Clash med flera band som var deras rötter. Skivorna: Different Class och This Is Hardcore var de skivor som smällde högt i mitt vokabulär. Det var sådana mästerverk som gjorde Pulp med Jarvis Cocker som allra bäst. Då gjorde han högklassisk delikat pop med det ironiska perspektivet som avgörande faktor. Det var verkligen mitt Pulp som jag uppskattade för Jarvis lyriska vardagsbetraktelser som var snäppet bättre än Mike Skinners texter i sitt band The Streets som är dagens brittiska verklighetsbetraktare.

Men så sitter jag med Jarvis Cockers nya skiva som jag lyssnar igenom flera gånger för att finna något av det som jag nämnde i texten som jag skriver i detta ögonblick. Men det saknas mycket av det Pulp som jag älskar på grund av musiken liksom texten inte berör mig på samma sätt Jarvis Cocker gjorde förut med alla sina låtar i stort sätt. Men det blir tafflig och ointressant på något med det nya albumet. Jag anstränger mig till det yttersta men musiken ligger och pyr under skeendet och förvandlar musiken till en torr känsla som vaggar. Men ingenting händer inom hans själ och musiken förlorar på det utan tvekan. Så synd att en gammal hjälte som Jarvis Cocker inte fick till det nu.