Artikel

Olof Palme som skulle fyllt 80 år 2007

Olof Palme var länge Tage Erlanders bollplank och fixare som befann sig i bakgrunden och snart fanns Olof Palme överallt eftersom Tage Erlander skickade fram hans kunnande och överlägsna intellektuella kapacitet. Det finns många som skriver om Palmes högadliga bakgrund och Palmes militära och blåa politiska bakgrund från den reaktionära adeln. Palme gjorde en politisk klassresa från ultrahögern till socialismen. Det finns många versioner om varför Olof Palme blev socialdemokrat. Han själv tillrättade vissa fakta om när han blev socialist. Åtminstone Jonas Gummesson påpekar att det finns en rad olika idéer om när Palme kom till insikt i frågan om socialdemokratin. Fast själv tycker jag att den frågeställningen var ointressant.

Det är mera relevant att Palme utan att födas in i sosseadeln eller ha en egen maktbas blev Olof Palme med hela folket och avskytt av samma höger som under första och andra världskriget var både nazister och fascister till ideologisk förankring. Jonas Gummesson i sin bok Olof Palmes ungdomsår skriver om nya upptäckter kring Palme med släkt. Den skapar en annan bild gentemot Christer Isaksson och Björn Elmbrants mera traditionella men intressanta biografier över Olof Palmes gärning.

Han var mannen som glänste över de flesta politiker och skapade även en internationell förankring som ingen annan modern politiker kunde göra. Naturligtvis avskydde den politiska billiga högern allt var klassförrädaren kunde åstadkomma enligt högerns normbegrepp.

Jag själv såg och hörde Olof Palme tre gånger på riktigt. Första gången var under valet 1982 och jag och en rad SSU-vänner satt i Skogås centrum och hörde hans valtal. Andra gången var med Arafat i Storkyrkan 1983 och sista valet 1985 med Olof Palme och första valet jag röstade på Palme eftersom jag missade valet 1982 på grund att jag var 17 år gammal.

Min far är en gråsosse i allt var det innebär och själv gick jag åt vänster med stöd till helt andra grupperingar inom ytterlighetsvänster på 80-talet.

När jag nu läser böckerna över Olof Palme så ser man hur han idag bara blivit en bit historia då han för mig känns högst levande fortfarande. Det var hans utrikespolitik och försvar av välfärdspolitiken som jag fann tilltalande liksom hans intellektuella känsla inför kultur var det som räckte för mig.

Många kommer skriva förmodligen kritisk om hans gärning framöver och högern kommer kasta bort allt han gjorde för att hävda att deras usla försvar av USA och dess ständiga krig mot fattiga världen över var enligt högeridealisterna rätt och riktig. Funktionell kamp mot kommunism är liktydig samarbete med fascistregimer.

Olof Palme gav alla det utslagna och fattiga en röst i världen. För det var det stora med Palmes gärning, han vågade ta sig fram i en svår tid. Vi skulle idag behöva en Olof Palme med dignitet som skulle kalla dravlet i världspolitiken vid dess sanna rätta natur och namn. Palme är död men lever ändå vidare. Åtminstone i våra hjärtan.