Bok

Joan Didion — Ett år av magiskt tänkande

Atlas

Joan Didion är en fascinerande författare som jag redan under förra numret skrev om i en essä om hennes politiska och sociala författarskap. Nu föreligger sedan ett år tillbaka hennes bok om döden och en intellektuell sammanfattning om hur döden påverkar människan. I grunden handlar det om hennes man sedan 40 år tillbaka, John Gregory Dunne som dör 2004 vid matsalsbordet i New York och hennes enda dotter Quintana som tacka vare lunginflammation och blodförgiftning ligger i coma och svävar mellan liv och död. Utifrån dessa händelser måste Joan Didion även bearbeta sorgen och börjar skriva om vad döden/sorgen egentligen gör med oss närmast sörjande. När min ex-flickvän avled förra året så tog det en månad och kanske lite mera innan jag kunde släppa hennes ande fri från min hjärna. Joan Didion börjar från grunden och skriver så fint och empatiskt men ändå delvis objektivt om vad som sker inom oss när sorgen tar olika steg in i världen.

Jag läser hennes bok med lite mer distans än det skulle varit för några månader sedan då allting hände med min kära väns död. Hon är en perfekt författare som verkligen kan reflektera och kyligt skapa en bild av mänskliga svagheter och vår styrka som både finns inom oss själva. Det är därför hon är den författare som står mig närmast då hon skriver en bok om hur hon tog tag i sin sorg och skapade det som ett litterärt projekt som också grundar sig på henens egna erfarenheter.

Joan Didion är en författare som inte skriver ur sin förtvivlan utan hon formulerar sig ur intellektet och sunda förnuftet. Det blir texter som finner vägar in i sorgen samtidigt som henens bok fungerar som en metafor för hennes otvungna styrka som individ som bär med sig allting som en del av mänsklighetens historia i död och smärta.