Essä

Dr Indie läser Hunter S. Thompsons brev och journalistik

I Sverige har vi nästan aldrig haft den tradition där journalistik och litterär verksamhet klev in i varandra på samma sätt som i USA. Det är nästan bara i USA man kunde finna hardcorereportagen som också var briljanta upplägg till böcker. Det var Tom Wolfe som skapade begreppet ”New Journalism” för mer än 40 år sedan. Då handlade det om att skriva journalistiska artiklar som också var skönlitterära aktstycken i tidskrifter, oftast. Vi har förutom Tom Wolfe till exempel Norman Mailer som skrev suveräna reportageböcker vid sidan om sitt skönlitterära uppdrag. Gore Vidal eller fenomenet vid press och radio, Studs Terkel som i 60 år kunde skriva briljanta artiklar från 1930-talets depression och framåt med en radikal känsla. I Sverige hade ett fåtal stora såsom Allan Fagerström, Jolo eller Barbro Alving. I modern tid så har Göran Rosenberg eller Peter Kadhammar i Aftonbladet fångat in reportaget i sina många bra artiklar. Vi får inte glömma att Strindberg och Fredrik Böök kunde skriva stora bildade reportage under sin tid för 100 år sedan.

Men ingen kunde som hardcorejournalisten eller mannen som skapade begreppet gonzojournalistik med sina böcker och artiklar för klassiska tidskriften The Rolling Stones under 60 och 70-talet vara bättre. Det är en bisarr kultikon som både skrev lysande böcker men tittade för djupt i drogerna. Men Hunter S. Thompsons böcker och brev som jag läste nyligen plockar fram en större bild av kultmannen som i USA kunde skriva om Hells Angels, Richard Nixon eller drogkulturen inom rockmusiken.

Han föddes 1937 och hamnade i gängrelaterad brottslighet men så blev han en del av flygvapnet vilket ledde till chefredaktör för armétidningen och utrikeskorrespondent i Puerto Rico.

Det leder honom till den verkliga journalistiken där hans vänsterliberala politiska hållningen gjorde honom till både kultfigur och stor journalist inom Amerikas vänsteretablissemang.

Han skrev verket Fear and Loathing in Las Vegas vilket fick Terry Gilliam att göra en visuell men ändå värdelös film grundad på boken. Johnny Depp spelade rollen som Hunter S. Thompson. Den handlade om hans väg och USA:s falska drömbilder av sig själv. Boken är en perfekt läsning medan filmen stinker trams.

Hunter S. Thompson blev en ikon som till slut slog sönder hans liv så att han tröttnade på livet och sköt sig själv 2005. Men den tragiska självpåtagna rollen som ikon avslutade han sitt verk som inte bara tillhör USA:s moderna populärkulturella nimbus. Utan Hunter S. Thompson tillförde världen en stor skön avslöjande egen sanning utan smink. Han avslöjade löjet kring politikens smutsiga villkor.

Men likväl var han omvittnad som den mjuka hårdingen som mer än gärna skrev, samtalade och ville verkligen föra med sig sin kulturella och politiska uppfattning in i en hårdare värld. Jag måste till slut tillstå att med hans död så försvann ännu en länk till dom stora journalisterna i vår omvärld. Han var nästan den siste i ett speciellt fack av författare och journalister som orkade skriva för en större värld.