Biofilm

Pans labyrint

Regi: Guillermo De Toro

Här är en film som fått bra kritik men det är få kritiker som skrivit om den katolska religiösa symbolik som finns med i filmen hela tiden. Det är en film som baseras på två huvudberättelser. Den ena är den realistiska huvudberättelsen om fascismens brutala människosyn som får sin ödesmättade gestalt i kapten Vidal. Det är 1944 och fascismens soldater jagar i Francos namn dom sista republikanerna. Dom gömmer sig i skogarna. Vidal är nygift med en ung gravid kvinna som anländer med den brådmogna dotter Ofelia som är 11 år. Hon trivs inte med den mordiska styvfadern. Utan hon läser sagor och stöder på den hedniska världens figurer. Hennes själ tillhör den förrymde prinsessan i det underjordiska riket.

Vi möter barnens tilltro till fantasin och den onda vuxenvärlden som sedan länge har tappat tron på annat och låter sina förtorkade vuxna fantasilösheter. Denna krock leder Ofelia in i möten med en Faun vid namn Pan. Den klassiska grekiska mytologin möter den vuxna kristna världsbilden. Men inom religionen kan hårdföra mördare som fascisterna var helt enkelt existera parallellt med godheten. Filmen lånar stilgods från fantasyvärlden där C. S. Lewis och Lewis Carroll vandrar tillsammans med en för snålt visuellt tema. Filmen når inte riktigt fram trots att den har teman som jag upplever som kristen offermentalitet liksom den har drag av sagans begär av det oskuldsfulla barnets vilja att göra gott eller inlåta sig i frestelser: Filmen är en bara märklig hybrid av så mycket att man går vilse i tolkningarna av Guillermo De Toros film. Den lyfter aldrig trots bra försök i att förnya sagans mest mörkaste hörn. Jag själv hade föredragit mindre lager på lagerintellektualism och mera actionbetonad mörk fantasyepik.

Filmen får bara 2 @@.