Musik

Frida Hyvönen — Pudel

Äntligen är det dags för något som vi på blaskan varit rätt slöa med att följa upp, nämligen klassisk musik. ”Men Frida Hyvönen är ju faktiskt singer-songwtriter” säger ni och helt riktigt men ändå inte helt och hållet sant. På den nya plattan Pudel, tar hon nämligen hjälp av både stråkkvartetten The Amanda Quartet, hämtar influenser från moderna tonsättare som Philip Glass och skriver musik med starka influenser av klassisk musik. Vips så har vi en platta som låter mer klassisk musik än singer-songwriter och därmed är lyckan stor på blaskans redaktion när vi äntligen får sätta tänderna i en musikstil vi varit dåliga på att recensera.

Det är inte direkt kattpiss när Frida Hyvönen tar svängen in i musikens klassiska salar. Nej, tvärtom det är både underskönt och intressant. Visst finns här kärleksfulla referenser till exempel till Philip Glass, men framför allt finns här Frida Hyvönen. Bakgrunden till skivan är en dansföreställning kallad Pudel som sattes upp för ungefär ett och ett halvt år sedan. Frida Hyvönen fick det ärofulla uppdraget att skriva musiken och det är det resultatet vi nu får till livs. Grundfundamentet är piano sång och Jon Bergströms stråkkvartettarrangemang samt minimalismens särskilda särdrag. Tonen är naturligtvis satt på sordinläge. Här är det nyanserna som räknas istället för bullret. Penseldragen är små och fina och därför gör man bäst i att lyssna uppmärksamt. Det är helt enkelt en sådan där skiva där lyssnaren måste engageras och utmanas. Med en sådan här fantastisk samling låtar är detta dock inte så svårt. Frida Hyvönen överraskar hela tiden och bjuder lyssnaren på nya upplevelser. Ta till exempel New Messiah där hon använder något för den klassiska musiken så ovanligt som dragspelsarrangemang. Eller som i Come A Storm där det musikaliska temat börjar med en pianoslinga som är en slags parafras på Japansk musik. Tom Waits lurar också kring hörnet i en låt som This Night I Recall You och det är väl inte så konstigt att det sneglas på den person som kanske har betytt allra mest i modern tid för en hel musikgenre. Trots detta behåller hela tiden Frida Hyvönen den egna särarten och hon gör detta med bravur. Det hela är fullmoget, mycket drivet och visar på en hög musikalisk mognad. Det är inte en helt lätt genre att ge sig i kast med men Frida Hyvönen rider ut den stormen som om den vore en västanfläkt.

Jon Bergströms bidrag får inte förringas då stråkarrangemangen är något av skivans hörnstenar. Dessa är lysande med många snygga harmonier och några överraskande små grepp där skivan får ytterligare ett lyft. Dynamiskt, drivet och genialt är ord som dyker upp i mitt sinne. Att The Amanda Quartet förvaltar Jon Bergströms arrangemang på ett minst sagt durkdrivet sätt, bidrar naturligtvis till segertåget denna skiva gör.

En både överraskande och väl genomförd skiva på alla sätt kommer naturligtvis upp i höga poäng. Att vissa kan uppleva musiken som otidsenlig kan man snabbt vifta bort med argumentet att om 30 år står sig denna skiva garanterat fortfarande. Musiken är tidlös, överjordiskt vacker och väl genomförd samt välarrangerad. I många stycken har alla bitar fallit på plats och de små men ändå tydliga referenser till Fridas egna husgudar (?) Tom Waits och Philip Glass bidrar bara till att charmen i musiken upprätthålls samt till att lyssnaren måste vässa öronen och lyssna till. Storartat Frida utropar vi på blaskan, för denna skiva kommer troligen att vara med och kriga om att få bli årets bästa svenska platta.