Dansrock

Klaxons — Myths of the Near Future

Det största mirakel som inträffat 2007, även om Klaxons smög igång redan förra året i världens myspacesidor. Jag skrev om redan i ett nummer förra året liksom recenserade en ep i januarinumret av Blaskan. Så jag har varit fullt beredd mentalt på ett band som inte bara hypades utan förtjänar varenda litet steg mot berömmelsens tinar och torn. Då punkfunken gick i graven med The Raptures mindre bra och intressanta skivutsläpp förra året. Det var då en skiva som jag hade väntat i ett par år på så blev absolut ingenting av skivans kvalitet eller låtar. The Raptures bara dog ut som intressant band hos mig personligen.

Men ändå så hade Franz Ferdinand skakad om musiken med sina fantastiska plattor som gjorde livet roligare. Det var då jag hade hoppas på att den där stora vågen av bra musik som både jag och Dr Rock har väntat på skulle äntligen inträffa i England eller USA. Men det blev inte riktigt så utan det kom en debutplatta från Bloc Party som var suveränt. Men efter deras första skiva och Franz Ferdinand eller Hot Chips så kom det inte så mycket mera.

Arctic Monkey kom och förstörde musiken med sitt trista Franz Ferdinandepigoneri och dom släckte genast hoppet hos mig eller Dr Da Capo som framtidens hopp inom en ny våg.

Men så är Klaxons här istället och borde om världen vore rättvis erövra varje liten hörna av vår globala jordklot. Jag kan inte tänka mig en mera perfekt skiva som fullständigt tar oss med in i rockdiscokulans bästa steg för steg-devis.

Varenda liten låt och dansgitarrattack pulveriserar musiken för att återigen pussla ihop musiken till ett eget språk. Det är en sällsynt skiva som har skönhet och talang som gör Klaxons till ett bra fenomen och förvandlar musiken till ett skönhetstörstande briljant lyxhav. Där jag vill bada varje dag med bubblande inferno och Danteepiker ringlande genom strupen och örat. Klaxons är årets bästa fynd. Det finns inget bättre för tillfället inom musiken.