Pop

Lindsey Buckingham — Under the Skin

Det sägs att det var Lindsey Buckingham som förändrade Fleetwood Macs sound till ett mera rumsligt, luftigare och atmosfärisk musik. Det var den förändring som Fleetwood Mac verkligen behövde som gjorde dom kommersiellt till det världsband dom förtjänade att få uppleva. Bandets bluesursprung försvann alltmera när Peter Green försvann in i dimmorna. Så Mick Fleetwood stötte på duon Buckingham Nicks som även hade Stevie Nicks som självklar stjärna. Det var nu den nuvarande klassiska uppsättningen tillkom som innehöll Mick Fleetwood, Lindsey Buckingham, Stevie Nicks och Christine McVie. Lindsey Buckingham fick bandet att skapa mästerverket Rumours som är en av världens mest sålda plattor. Jag följde slaviskt varje utsläpp fram till 1987 års Tango in the night. Då hoppade Lindsey Buckinham av Fleetwood Mac för att ta sin egen karriär under uppsikt.

Hans egna soloplattor är det två skivor som jag uppskattade:

Law and Order 1981 och 1984 års Go Insane. Båda skivorna älskade jag då att lyssna på men om jag idag skulle uppskatta samma skivor är mera tveksam. För senaste albumet är en torr trist skiva där Lindsey Buckingham sjunger på ett sätt som påminner om Flash And The Pan. Fast så sjöng han även delvis på sina tidigare skivor. Men nya skivan är svårare fastän enklare producerad. Men den känns konstig på något sätt. Skivan är obegriplig och kryptisk men ändå har den kommersiella potentialen finns där medvetet kvar som fond till musiken. Lindsey Buckingham ville förena kommersiella villkoren med kvalitet. På den nya skivan är allt detta bortkastat. För det möglar mest omkring skivans sega ljudbild.