Musikessä

The Temptations — Soulens gudar

Det började hemma hos Mr Snaggus en dag i slutet av januari då vi började tala om musik efter ett par öl. Vi diskuterade soulgrupperna The Temptations och The Four Tops betydelse för oss själva eller för musiken överhuvudtaget. Mr Snaggus föredrog The Four Tops medan jag lutade nog mera åt The Temptations musik.

Så det leder mig snart över till den fullmattade superboxen Emperors of Soul från 1994 med fem cd-skivor som täcker hela The Temptations karriär under minst 40 år.

Men det blir verkligen mastigt och det är nog som den store Lennart Persson skrev i sin recension över boxen, musiken nästan sväller över så att man nästan hamnar i ett svep av musik som gör det svårt att urskilja låtarna från varandra till slut vid genomlyssningen.

Men ändå är det en fantastisk box med musik som får mig att förstå skönheten i Berry Gordys hitfabrik Motown. För han bokade studio, hade en mängd musiker och ett stall med låtskrivare som nästan dygnet runt kunde producera och skicka ut musik dygnet runt.

The Temptations är bandet som både hade tragedi och framgång under sina år då dom under 60-talet och 80-talet gjorde sina mest fascinerande låtar. Deras 60-talt var full av storartade låtar som Holland Dozier Holland kunde skriva åt gruppen. Men mina favoritlåtar är dom gatuvåta funkiga discolåtar och funkbeats dom gjorde under sena 60-talet och genom hela 70-talet då deras tuffa smått politiska sånger verkligen var heta och hårda. Då var det min favoritlåtskrivare Norman Whitfield som skrev deras största funksymfonier och rena discolåtar som svänger grymt bra och man tröttnar aldrig på att lyssna dessa sköna sånger som slår hårt. Då handlade det om musik som var i takt med gatans svarta politiska verklighet och deras sociala ambitioner lyste igenom då man försökte komma ifrån 60-talets mera glada och trevliga soulmusik.

Det är dom låtar som jag älskar och lyfter boxen i mina ögon ännu mera eftersom det är stort och det känns som om dansgolvet sprängs av dom högklassiska låtarna som skiner igenom hela boxen.

Bandets olika sångare fick hela tiden svårigheter med livet. Paul Williams tog livet av sig genom att skjuta sig själv. David Ruffin med sin fantastiska mörka röst gav sig på en misslyckad solokarriär. Men så visst misslyckades han rent kommersiellt med sin musik. Men jag anser att hans soloskivor är underskattade. Dom var bättre än vad man faktiskt tror. Även Eddie Kendricks gjorde mycket bättre ifrån sig som soloartist än vad han fick kredit för, om jag får säga min mening i frågan.

Från början, i slutet av 50-talet och början av 60-talet, så var det i grunden två grupper som hette The Distants och The Primes som till slut blev vid sammanslagningen The Temptations. Som en litet fotnot så turnerade The Primettes alias The Supremes ett tag med The Primes i början av sin karriär. Men det är en helt annan historia.

Till slut så handlar det om en grupp som blev Motowns egen stjärnkryssare som kunde sjunga och spela in flera klassiker än vad någon annan grupp vid samma tid kunde göra i samma omfattning. Så då får man också betänka att en enda singel från 60-talets Motown kunde innehålla mera skönhet och evighetskänsla än vad samma hitlåtar har kapacitet i dag att kunna överleva månaden ut.

Ta den här boxen som exempel på vad riktig kvalitet är inom musiken.