Svensk hip hop

Timbuktu — Oberoendeframkallande

Dom flesta kritiker blev lite kritiska till Timbuktus nya skiva anlände i slutet av februari och jag måste tyvärr hålla med om det. Jag brukar i vanliga fall vörda och älska Timbuktus skånska politiska progghip hop i vanliga fall. Men den nya faller mig inte på djupet. Den har förändrats sedan hans förra platta och javisst måste musiken förändras liksom livet själv men låtarna bärs inte upp av Timbuktus känsla denna gång. Dungen finns med och gör sin svenska progressiva pop men Timbuktus gamla känsla infinner sig inte när jag lyssnar på den nya skivan utan den blir lite så där lagom på något sätt. Jag önskar verkligen att den skall vara bedårande sanningsmusik från vardagens gråmelerade verklighet som till vardags omger oss alla. Jag kan tänka mig det hela som The Streets eller Jamie T skriver om en ganska så tråkigt och ordinärt Londonverklighet. Timbuktu är den mannen som tagit över både Latin King och Petters roll som svensk ikon för hip hopen. Hans nya skiva blir därför lite antiklimax då jag hört bättre låtar och mera snärtigare musik från den gode Timbuktu. Tyvärr får jag väl snarare säga angående hans nya skiva att den inte håller ihop helheten den här gången.