Svensk rock/pop

Weeping Willows — Fear & Love

Melankoliska låtar från dom alla brustna hjärtan eller den bottenlösa känslan av övergivenhet då kärleken går i krasch. Den här skivan borde jag ha spelat varje gång man förlorat någon närstående kvinna i sitt liv. Men det är samtidigt den mest uppbyggliga skiva jag hört då den hela tiden ger dig hoppet tillbaka igen. När jag lyssnar på skivan så återkommer dessa ständiga kritiker till begreppet retro, Morrisey eller andra. Själv tänker jag på den intervju jag gjorde i förra numret med Magnus Carlsson om deras fantastiska svävande låtmaterial som mera påminner om den suveräna duon Johnny Boys musik. Den träffar mera rätt i referensramarna än de många andra påtejpade tidningsreferenserna som man alltid strör omkring sig när det handlar om Weeping Willows. Själv tycker jag mycket om deras texter och det känsliga långsamma kompet och dom verkligt sköna balladerna som fylls av ledighet och atmosfär. En del tyckte att Ride/Oasishjälten Andy Bell inte tillförde något till skivan men det verkade i alla fall Magnus Carlsson tycka till slut. För det som Håkan Steen tyckte var lite tråkigt i produktionen tycker jag personligen har en skön lugn mjuk känsla av behaglighet i produktionen.

Weeping Willows gör sin bästa skiva och den kommer räcka långt in i framtiden om man som Magnus Carlsson och jag älskar musik.

Där fick ni, segbullar.