Hyllning

Astrid Lindgren som skulle blivit 100 år i år

Astrid Lindgren har skrivit böcker som flera generationer växt upp med sedan hon började skriva böcker omkring 1944. Hon har också blivit älskad över hela världen därför att hon låter barn vara barn och inte små vuxna med ansvar. Däremot hade moralisterna på 40-talet med sin gamle vän Olle Holmberg i spetsen fördömd hennes böcker för oansvar, omoralisk och uppvigling av auktoritet. Javisst vuxenvärlden skulle plötsligt falla sönder och samman. Men så blev det icke, den överlevde Pippi Långstrump. Under senare tidevarv försökte nymarxister och andra fördöma Astrid Lindgren för att inte ta politisk ställning eller se världen igenom deras dogmatiska glasögon. Men hon växte upp på landet med konservativa värderingar från ett varmt och älskat barndomshem. Det är Näs och Vimmerby som alltid står som modell. Det var en liten stad i Sverige med bondetraditioner men med Astrid och barn som blev journalister, översättare och barnboksförfattare med världsrykte.

Astrid som senare sympatiserade med gamla tiders socialdemokrati skrev inga omstörtande böcker om folk som blev förtryckta på den nya vänsters endimensionella synsätt. Däremot skrev Astrid Lindgren om barn som är barn och som är modiga/rädda men går sina egna vägar.

Hon har en förträfflig träffsäker skildring av barn så att barn känner igen sig och vi som blivit vuxna men inte tappat barnsinnet njuter av det hela. Därför vi har inte drabbats av vuxenhetens sterila tristess.

Hittills är den bästa levnadsteckning över Astrid Lindgren fortfarande Margareta Strömstedts bok i nyutgåva från 2003 i förlaget Raben & Sjögrens pocket utgåva. Den berättar fint och nära om Astrids Lindgrens lyckliga barndom, som i detta fall stämmer enligt sin egen uppfattning. Boken förstärker den bilden förövrigt liksom Astrid Lindgrens egen lilla berättelse om sina föräldrars uppväxt och giftermål. En fin och välordnad bok med Astrid Lindgrens sinne för enkelhet och barnasinnet fast i en mera vuxen rollgestaltning när hon skriver om sina föräldrar. Det är alltid med barnens perspektiv som finns i hennes böcker men hon är den vuxne författaren som beskriver om barndomens eviga känsla om att det finns mirakler fanns vi som vuxna har slutat tro på sagor och fantasi. Vi har blivit obotligt tråkiga fantasilösa vuxna. Men Astrid Lindgren lyckas forcera den muren mellan vuxenlivets otro på världen och vår barndoms egna upplevelsesfärer.

Det är hennes riktiga mästerskap inom litteraturen. Hennes förmåga att alltid finna rätta vägar in i våra själar där vår dröm om den eviga barndomen alltid finns kvar.