Musikkrönika

Sam Moore — en briljant soulkung från förr och nu

Sam Moore är den överlevande medlemmen från den dynamiska duon Sam & Dave som gjorde de svettigaste låtarna och enligt mitt sätt att se dom bästa liveshowerna jag sett på tv eller video. Men David Prater fick ekonomiska problem och hälsomässiga efter kraftfulla doser av vitt pulver. Sam Moore fortsatte med sin solokarriär men med svajig karaktär, med låtval som varit både upp och ned i stil och ton. Jag har inte alltid varit så förtjust i varje inspelning av hans musik. Den har skiftat. Men visst är tillexempel hans album av hög klass men det skulle ta lång tid innan hans solokarriär kom igång. Det är först i slutet av 90-talet som det kom ut album med Sam Moore men det var framförallt den fina filmen Only the Strong Survive som fick han att resa runt med Rufus Thomas med flera hjältar som Wilson Pickett.

Den filmen var fascinerande att följa en rad soulgiganter på turné men med sådan självklarhet och pondus som inte antydde att det handlade om föredettingar. Utan vitala artister som fortfarande kan ha någonting att ge världen i underhållningssyfte.

När man senare hör hans skivor från 1998 som är julskivor är sega och ointressanta. Utan det är med det album som han spelade in 1970 med King Curtis som producent som fick titeln Plenty Good Lovin’: The Lost Solo Album som aldrig gavs ut då producenten King Curtis som blev mördad. Då legenden gick bort så kom det album ut i nytt skick och omslag 2002 istället. Den är ett så stor stark album som man inte glömmer det i första taget. Allt sitter gjutet med det albumet. Men så 2006 kom han ut med sin skiva Overnight Sensational som innehåller en nyinspelning av Donald Bryan/Bernard Miller/Ann Peebles mera sönderspelade I Can’t Stand the Rain som faktiskt är okej tack vare Sam Moore och vokalistgästerna Wyonna/ Bekka Bramlett. Den har lite tyngd men känns ändå ganska så onödig i sammmanhanget. Även Billy Prestons låt You Are So Beautiful känns också väldigt onödig då den här versionen faktiskt inte håller i långa loppet. Det är dom två ointressanta spåren.

Men så finns det faktiskt 10 andra spår som verkligen ger rättvisa åt Sam Moores kapacitet. Eric Clapton som verkar vara med överallt bidrar på skivan med insatser. Travis Tritt från countryhåller liksom stentråkiga artister som Sting7Jon Bon Jovi är väl okej men dom kan faktiskt kvitta. Då är jag mera övertygad av Bruce Springsteen och Steve Winwoods fantastiska sångduetter med Sam Moore. Där händer det saker och ting som utvecklar skivan som Randy Jackson har producerad på kvalitetsbolaget Rhino (som även ger ut intressanta boxar).

Slutsumman på musikkrönikan är att Sam Moore i egenskap av legend och en av världens bästa soulartister från den tid som begav sig så är skivan hyfsat bra men Sam Moore är större än albumet som människa och man. Det säger mycket om hans musikaliska gärning.