Psykofarmakarock

The Horrors — Strange House

Skivbolag: Polydor

I början av 1960-talet exploderade en undergroundscen i både engelskt och amerikanskt musikliv. Idag kallas det dagligen för garage, men garage innehöll många olika komponenter så det vore synd att bunta ihop alltihop. Vi hade t ex Sonics som stod för en skramlig och brutal förpunk, men så fanns också en psykovåg. Band som skapade en skruvad och degenererad musikstil som gränsade till rent vansinne. En av dessa grupper hette Screaming Lord Such och deras mest kända bidrag till eftervärlden hette Jack The Ripper. Stilen är malande, nästan monoton och innehåller annorlunda element som melodislingor som knappast kan kallas konventionella. Idag är denna scen inte så livskraftig som den en gång var, men undantagen finns. Därför blir det extra spännande att få introducera ett band som har direkta kopplingar till psykoscenen — The Horrors. Detta engelska band har precis debuterat och som vi strax ska se så är det inte vilken debut som helst.

The Horrors är bandet som uppstod ur spillrorna av The Junk Club och som bara repade i två veckor när man bildades 2005. Det mest karaktäristiska med gruppens sound är det tunga drivet som backas upp av bas och trummor och på det en vildsint blandning av gutural-gitarrer orgel-orgier och sanatorium-sång. Kombinera detta med sjukt annorlunda låtar som inte låter som mycket du har hört förut, så får du fram förutsättningarna. Det är primitivt, på gränsen till organiskt men ack så svängigt. Den ändalykt som inte svänger till detta är troligen förväxlad med julskinkan och serverad till julbordet. Låtarna håller sig inom råmärkena för musikstilen rock, men det är rock med mycket aparta förtecken. Det vilar ett litet täcke av depp över musikstilen men framför allt är det en stil som jag förknippar med gamla skräckfilmer så gruppnamnet är inte gripet ur luften. Vill man så är musikstilen i dess ursprungliga 60-talsform ett förstadium till punken då nervighet och totalt ös är två detaljer som är bärande för upplägget.

I The Horrors fall är det dessutom med förtecknet mycket starka låtar. Det märks att på kort tid har man tillgodogjort sig stora kunskaper. Därför är det inte bara ett plagiat när man river av sin version av låten jag nämnde tidigare — Screaming Lord Such Jack the Ripper. Nej, det är precis som övriga skivan, extremt nyskapande. Nog känns sound och stil igen men här finns nya stora penseldrag. Drew Japan är ett gyllene exempel på vad jag menar. Den börjar med en hockey-orgel som du aldrig har hört hockeyorglar förut, när refrängen väl kommer ska den backas upp med bakgrundssång men inte så som du föreställer dig bakgrundssång. Nej, det brölet låter mer som en brunstig älg, än bakgrundssång. Resultatet är mycket angenämt men ordentligt annorlunda (inget för svaga nerver), ett driv som kan försätta berg och en knyckig bakvänd stil som får dig att både lyssna och haja till. Excelent Choice är nästa exempel på varför detta är så nyskapande, det börjar med en rockabilly-gitarr som är indränkt i sustain men så övergår låten i att satsa sitt krut på rent rakt ös. Gitarren övergår därför till ett giftigt crescendo och låten ändrar karaktär, det bärande temat övertas istället av sång som tillsammans med ett förjävla grymt ös skapar en stämning som överrumplar det mesta. Själv ligger jag raklång på vardagsrummets golv, överkörd av ett par högtalare. Så jag gör det enda jag kan göra, jag viftar med den vita flaggan och ger upp mitt motstånd. Detta är en av de mest durkdrivna debuter jag hört på lång tid. Skramligare än så här är svårt att få till det.

Slutsatsen kan bara bli en, en av årets stora skivor har anlänt. Att det är den andra skivan som får en femma på bara två månader öppnar naturligtvis nya spännande perspektiv. Till exempel att 2007 artar sig till ett exceptionellt bra år för ny musik Men också att vi på blaskan kommer få ett svårare jobb att sätta samman årslistan när det är dags. Årets andra fullträff är nämligen ett faktum och det är inte mycket som rubbar denna platta från sin mästarplats på piedestalen. En liten varning till den som suktar efter plattan efter denna recension, ställ in dina sinnen på en annorlunda musikalisk resa som inte låter som mycket du hört förut. Ett praktiskt tips till sist, när du tror att skivan är över fortsätt att lyssna. Om du har tålamodet kommer en bonuslåt som du annars missar.

Dr. Da Capo