Artikel

Radio/tv-debatten

Radiodebatten hörs och den förs på tidningsspalter och ledarsidor där alla har sina åsikter klara för att serveras kalla och klara. Men det problem som då uppstår är vad är det som sker bakom orden och flödet av den interna och externa kritiken av radions utveckling?

Det jag har utläst av radioveteranen och författaren Björn Elmbrand på p1 är att under radiochefen Peter Örns ledning så har radion förflackat och blivit mera av babbelradio. Det handlar tydligen om att Peter Örn har med sina underchefer gjort jakten på radiolyssnare som huvudsak genom att omstöpa p1 till en ytligare kanal.

Det handlar alltså enligt kritiken mot Peter Örn om att radion anpassar sig på ett felaktigt sätt och man vill försöka förändra ett vinnande koncept som gjort radion populär bland P1-lyssnarna på ledningsnivå. Nu måste man då kritiskt lägga till om Björn Elmbrand har rätt i sin kritik liksom de andra kritiska rösterna mot radions utveckling?

Jag tror att kritiken mot den avgående Peter Örn handlar egentligen om två saker.

Det ena är nog den administrativa och styrprinciperna på ledningsnivå som kanske inte fungerade så väl som man trodde. Där har vi nog den kritik som Björn Elmbrand har framfört på Aftonbladets kultursida bland annat. Det påverkar marginellt själva radioprogrammens utformning eftersom det borde ligga på radioproducentens ansvar.

Jag tror nog att många äldre lyssnare missar poängen med att införa nya program på P1. Det handlar om att finna nya målgrupper i andra åldrar eftersom man inte kan leva på stigande åldrar av 70 eller 80-årskalibern. Det är 60,70 och 80-tals generationerna som är P1 framtid och då måste nya lockande program om mode eller andra intressen tas tillvara utan att man förlorar en äldre generation. Det är viktigt att ha en väl fungerande public serviceradio då babbel och skval-programmen från kommersiella radion mest står på stand by.

Då måste P1 bredda programurvalet.

En annan debatt har även gällt P2 som också har förändrats till den mest vitala radiokanalen i svenskt kanalutrymme. Visserligen menade man i tidskriften Opus att förändringen av P2 inte alls var så lyckat som man kunde tro. Men jag måste tillstå att den kritiken är obefogad. För P2 har en mångfald och en fascination i sina program som sträcker sig långt bortom den kommersiella radion feghet, tristess och fantasilöshet. För enbart på P2 kan du höra Kjell Alinges Eldorado eller andra spännande radioprogram.

Så länge radion utnyttjas som den skall och nya radiochefen fattar det så är jag som radiolyssnare nöjd.