Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu
Jag ser hur 80-talet och 90-talets primadonnor möter varandra i min hjärna och genom tre aktuella skivor. Först så har vi två samlingsalbum med Bananarama och Cyndi Lauper som gav mig 80-talet tillbaka. Så har vi en indiedrottning som erövrar dansmusiken under 90-talet och 2000-talet.
Vi tar dom i rätt ordning.
Bananarama är den trio som upptäcktes av exmannen från Sex Pistols — Paul Cook och snart hamnade i sällskap med Terry Halls grupp Fun Boy Tree. De sjöng med på några av Fun Boy Trees sånger så blev dom soloartister, dessutom en framgångsrik grupp som hade globala stora hits. På samlingen finns deras bästa new wave och pophits, så att vi verkligen en skiva som tar oss tillbaka till den tid då musiken hade en fantasifullhet, för trots att 80-talet innehöll mycket smörja så fanns det bra artister som Bananarama. Deras låtar däremot var ruskigt bra och hade fina enkla melodier men med lite disco eller pop som bakgrunder.
Cyndi Lauper föddes 1953 och slog igenom med poplåten Girls Just Want to Have Fun och hade en megashit med den fina Time After Time. Även jazzlegenden Miles Davies gjorde en fin cover på den låten. Cyndi Lauper var egentligen ganska gammal när hon slog igenom och MTV var hennes spelfält där allt hände under 80-talet. Då talar vi om den tid då den var bland det bästa som hände musikvärlden. Cyndi Lauper håller fortfarande och hennes musik är verkligen bra poplåtar som bygger upp världen för oss nostalgiker.
Sophie Ellis-Bextor var ett tag med i gruppen Theaudience, vilket var en indiegrupp som knappt någon idag känner till. Men jag upptäckte hennes egna soloskivor via MTV och köpte några singlar som jag älskade att spela. Sophie Ellis-Bextor gör på nya skivan det snyggaste danspoplåtar som man kan höra idag. Hennes skiva är lika bra som Madonnas förra mästerverk.
Låtarna är nästan perfekta och hon sjunger snyggt. Det är verkligen skicklig modern dansmusik som har popmusikens bästa kvaliteter. Det är stort.
Slutkontentan blir att Sophie Ellis-Brextor är en stjärna som gör varm flödande popmusik som är årets främsta popalbum fast med dansmusiken som faktor.
Tre bra skivor.
Louisiana, Danmark: Cindy Sherman: 30 års iscensatt fotografi & Made in China
Martin Gustavsson — Wrath of God & Paul Raymond Gregory — Ur Tolkiens värld
Javiers Cercas — Ljusets hastighet
Jonas Karlsson — Det andra målet
Anneli Jordahl — Var kommer du ifrån?: Intervjuer, reportage och essäer
Jenny Westerström — Klara var inte Paris: Bohemliv under två sekler
Sanimir Resic — En historia om Balkan: Jugoslaviens uppgång och fall
2Pac — The 10th Anniversary Collection & Styles P — The Ghost Sessions
Amerie — Because I Love It & Tank — Sex Love & Pain
Anna Nygren — In a Sentimental Mood
Bananarama — The Greatest Hits & More More More, Cyndi Lauper — Very Best of Cyndi Lauper & Sophie Ellis-Bextor — Trip the Light Fantastic
Beverly Knight — Music City Soul
Black Rebel Motorcycle Club — Baby 81
Brett Anderson — Brett Anderson
Docenterna — Jag tar mitt liv med popmusik: 1980–2007
Dream Theater — Systematic Chaos
E3 — One Soul, Carla Diamond — Unearthed, Paul Taylor — Ladies Choice & Rihanna — Good Girl Gone Bad
Ella Fitzgerald — Forever Ella & Michael Buble — Call Me Irresponsible
Hans Appelqvist — Sifantin och mörkret
Joan Armatrading — Into the Blues
R. Kelly — Double Up, Carl Thomas — So Much Better & Daddy Yankee — El Cartel: The Big Boss
Laakso — Mother, Am I Good Looking?
Manic Street Preachers — Send Away the Tigers
Paul McCartney — Memory Almost Full, Maps — We Can Create & The Bravery — The Sun and the Moon
Megadeth — United Abominations (Miss Vampyria)
Pain — Psalms of Extinction (Miss Vampyria)
Pluxus — Solid State & Slagsmålsklubben — Boss for Leader
REO Speedwagon — Find Your Own Way Home
Sizzla — Reggae Salute, DJ Rondon — Dancehall Reggae 40 & Svenska Akademin — Gör det ändå
The Chemical Brothers — We Are the Night
Traste & Superstararna — Du din jävla sopa
Rufus Wainwright — Release the Stars & Thomas Hellman — Departure Songs