Nybrutalism

Black Rebel Motorcycle Club — Baby 81

När den förra plattan, Howl, kom skämdes vi bort med ett Black Rebel Motorcycle Club (BRMC) som ansträngde sig att göra något annorlunda. Med siktet inställt på förnyelse levererade man en platta som spratt av energi från Americana, Blues och Folkmusik. Till den nya plattan, Baby 81, är bandet tillbaka i rocksvängen igen.

Det är roligt att konstatera att ibland stöter man på sådana där stunder när band tar sig själva i kragen och lyfter sig själva till nya höjder. Lika tråkigt däremot är det att konstatera att i andra ögonblick går band baklänges i sin utveckling och levererar plattor som snarare tar dem tillbaka i utvecklingsfaserna. När resultatet dessutom är ömsom vin, ömsom vatten kan man börja fråga sig varför. Tyvärr är det dock precis det som BRMC har gjort på den nya plattan. Man har tagit ett eller flera steg tillbaka i utvecklingen och levererat en mer traditionell platta (läs trygghetsknarkande) och gör det dessutom sådär bra.

Missförstå mig rätt, detta är inte dåligt men det är inte heller hälften så djärvt som när BRMC tog det stora klivet ut i intet med plattan Howl.

Plattan inleds med ett par tre riktigt bullriga låtar som kliar dödsskönt. Man känner igen många av byggstenarna, som sound och sätt att spela. Särskilt just är introt till Weapon of Choice där den där bendgitarren BRMC skämmer bort oss med emellanåt, får komma till pass. Efter detta avsnitt, följer en radda låtar som framstår som riktigt tråkiga. Låtar som Windows och 666 Conducer framstår faktiskt som direkt sömngivande. Det är med visst moloket sinne jag konstaterar detta, eftersom jag är BRMC-fan. Men det är bara och nypa sig i armen och konstatera att för första gången i sin karriär visar detta bandet att man kan skriva träaktiga låtar. Det är dessutom inte en utan faktiskt fyra som närmar sig trädgränsen. All You Do Is Talk är i varje fall en upprättelse. Med sin Where the Streets Have No Name-liknande intro (men inte plagierade) blir det så där överjordiskt vackert och för ett ögonblick glimmar det till. Men ganska snabbt är vi tillbaka i lite mer ordinär rock. Tyvärr vill den inte heller den här gången lyfta utan geggar omkring i mediokerträsket. Det är helt enkelt för genomsnittligt för att kunna lyfta några ögonbryn alls. Visst det svänger men kittlar det till någonstans? Svaret på den frågan blir tyvärr inte alls. Låtar som Need Some Air och Killing the Light är snabbt avpolletterade som rent skräp faktiskt. Det som uppenbarligen brister mest hela vägen, är avsaknaden av låtar som stannar kvar sedan de slutat spelas. Jag kommer inte ihåg en enda av de tråkiga i huvudet sedan sista tonen klingat ut och detta är ett ordentligt stort varningstecken. Ett ännu större varningstecken är att ju fler gånger jag lyssnar på plattan för att hitta något förmildrande eller något som sent om sider kanske till sist fastnar, desto mindre hittar jag faktiskt. Visst finns låtarna som sticker ut och som gör denna platta uthärdlig, men i stort är det faktiskt tvärtom. Bleka låtar som snabbt glöms bort, låtar som saknar det där lilla extra och till sist låtar som är direkt jättetråkiga. Detta gäller som tur är inte allt material på plattan men väl majoriteten.

Took out a Loan, Berlin, Weapon of Choice och All You Do Is Talk där har ni låtarna som når över godkänt eller mer. Lägg däremot i andra vågskålen de övriga sju låtarna som faktiskt pendlar mellan mediokra till direkt ultraboring. Därför kan jag inte och vill inte vara särskilt snäll mot denna platta hur mycket BRMC-fanet i mig än säger ”överseende” inom mig. Det vore därför brottsligt att förbise så uppenbara brister som jag tycker denna platta uppvisar. Tvåan är därför inte något oväntat, men däremot tragiskt då jag vet att denna grupp kan så mycket mer och har bättre kunskaper än så här. Man kan inte få allt, men jag hade nog hoppats på mer än så här.

Dr Da Capo