Pop

Brett Anderson — Brett Anderson

Jag hade hoppas att det vore så sant att ex-Suedes briljante hedonist Brett Anderson som gav liv under få år till Suedes två mest underbara skivor, Suede och Dog Man Star. Det var dom två plattorna som gjorde att jag älskade Suedes musik och konst. Men det var då när musiken var briljant och Brett Anderson sjöng som han vore David Bowie eller Marc Bolan. Då var han som bäst i sin musikalitet. Men snart brann hans känsla bort och Suedes plattor blev allt mera trista och stela. Den sista skivan som Suede gjorde var fruktansvärd usel och innebar slutet.

Mycket av orsaken var nog att Bernard Butler hoppade av Suedes för att släppa några fina soloplattor.

Men nu så återvände Bernard Butler till brett Anderson och dom släppte en skiva under begreppet The Tears, fast även den skivan blev undermålig och seg. Så nu släpper han sin soloplatta för första gången.

Men även den måste jag påpeka är verkligen trist. Den svärmar över av dogmatiska poplåtar som vill verka vara realistiska introspektiva utgjutelser kring saker som Brett Anderson vill förankra sin musik i. Händelser eller förhoppningar men det blir bara suddiga intryck av självpåtagna förebråelser och trista faktum om en musik som är borttynande och bara pretentiös i metaforer och bildspråk. Det är ingen bra konstnärlig platta som Brett Anderson har gjort denna gång. Utan ännu ett exempel på vilken floskel hans musik förvandlats till. Det är en av årets mest onödiga utsläpp eller framför allt är det en tråkig skiva, igen från hans penna i skrivarlyan. Man behöver inte Brett Andersons artistskap längre.