Svensk rock

Eldkvarn — Svart Blogg

Jag blev nästan besviken på Eldkvarns nya skiva. Man skrev överallt att den baserades på Pluras egen blogg där han skrev självutlämnade texter som inte förskonade någonting av hans inre och personliga liv.

Men den gav ingenting som skiva. Dess personliga prägel i texten förstördes av kompet med blås och tveksamma musikaliska inramningar. Så nej säger jag, det blir ingen ny mästerlig skiva som med Limbo. För alla kritiker plockade fram det som ideal. Så gjorde även den store Lennart Persson i Sonic.

Han gör stora jämförelser och förvandlar nästan Pluras texter till litterära texter. Men det är bra texter men han förmår inte att bygga upp musiken till texten så att allting faller på plats.

Jag lyssnar Blues för Bodil Malmsten och den svartsynta titellåten Svart blogg som är plattans två starkaste låtar som vågar fullfölja de privata tankebilderna från hans världsbild fullt ut.

Det så han borde vara på alla nio spåren som finns på skivan.

Men jag fastnar jämt på detaljerna i spåren. Jag får siktet skymt på grund av enerverande blåsinstrument som rycker sönder det finlemmade i Pluras sångcyckler.

Fast det borde vara det mest ointressanta i hans musik.

Men jag hakar upp mig på det ofullständiga i musiken. Jag vill så gärna öppna mig för Eldkvarn eftersom deras benägenhet att göra storartade underverk alltid har följt min kärlek till bandet som sådant. Men sedan förra misslyckandet på skivan Atlantis så vill ogärna se eller höra en ny skiva som mest blir tröttsam. För det känns som om Plura tappat fingerfärdigheten i sin rockmusik, medan textförfattaren levererar sina berättelser med fulländad teknik.

Fastän det kvittar när jag tappar min känsla och kärlek till Eldkvarn då det blir mest kattskit av hela konceptet. Så återigen blir jag besviken på mina hjältar. Men så hoppas jag på nästa skiva igen. För hoppet är det sista som lämnar mig.