Jazz/underhållning

Ella Fitzgerald — Forever Ella

Michael Buble — Call Me Irresponsible

Man kan lugnt höra vad som är äkta musik med känsla för vad som är jazzens kärna även om det handlar om snygga välsorterade låtar från vuxna mogna sånger. Det handlar i fallet med Ella Fitzgerald om en äkta jazzdrottning som är jazz, andas jazz och är jazz. Låtarna som nu finns med på samlingen är jazzstandards som hon kunde förmedla på det sätt som gör musiken intressant och verkligen slipat. Men hon har känslan som orkar göra det intressant.

Michael Buble däremot en blek vit kille från Canada som är uppväxt med jazzen och vill göra skivor i klassisk anda, som man gjorde förr i tiden. Men han är bara en simpel tråkig epigon som inte orkar lyfta fram låtarna utan gör det på ett sätt att jag mest somnar in av tristess. Nya skivan bedövar musiken och släpper inte fram ljuset utan det är musik som i original är verkligen bra. Om det är kunniga artister som Ella Fitzgerald som gör musiken då blir det stort konst. Michael Buble gör bara efterapningar för en slö publik som fått för sig att det här är bra tolkningar av klassiska jazzverk. Men det är det inte på något sätt, utan välgjort barmusik som jag mest pratar bort. Med andra ord är det långdragen karaokemusik medan Ella lever i hjärtat och hjärnan med musik som skrevs för henne. Det slår vita fåniga epigoner som inte kan göra bra skivor med hjärtat.