Poprockiga depressioner

Ghost Club — Suicide Train

Hellbound Records

Skam kan bero på många saker, det kan vara mamma som hittar de där olämpliga tidningarna under sängen eller så kan det vara sådant man borde ha gjort men missat. Jag får erkänna mig skyldig till den senare synden. Det jag gjort, är att jag missat Ghost Clubs platta Suicide Train som kom i oktober förra året. Saken blir inte bättre av att det är en synnerligen bra platta som kunde ha platsat på Blaskans årsbästalista om inte jag hade förbisett den totalt vid tidpunkten för releasen. Ja, ja jag får lov att kräla i lite aska och skriva några extra berömmande ord vilka inte är så svårt, plattan är som sagt delikat Lite fakta kan jag dra, gruppen kommer från London och består av tre medlemmar. Plattan är deras andra i ordningen och gruppen spelar en häftig blandning av grungeliknande rock, pop och cure-depp. En annan lite annorlunda detalj med detta utmärkta band, bassist och trummis byter emellanåt instrument med varandra så att dessa två instrument trakteras av båda de involverade. Ytterligare en detalj, plattan spelades in på en dag på en pub i Hackney utanför London för att fånga livekänslan i låtarna.

Vad är det då som gör denna platta till ett smärre mästerverk? Tja, om låtarna var hälften så bra skulle de fortfarande skapa gröna avundsjuka monster av flertalet bandmedlemmar som i sin förtvivlan försöker skriva låtar som aldrig når mer än halvvägs mot dessa. Bara inledande Sea Shaped Stone är mer eller mindre ett litet mästerstycke. Med den där perfekt avvägda prozacbefrämjande popen som i sina ögonblick får små vredesutbrott där gitarren går bärsärkagång. Men det slutar inte där, varenda låt är en smärre sensation där pop och rock samsas i en skön harmoni och där texternas dystopier fungerar som klistret. Avslutande Suicide Train är dessutom ett smärre nervknippe som hotar att explodera. Den innehåller ett farligt ösigt sväng som inte rekommenderas om du har höftprotes eller rollator. Den är helt enkelt bland det svängigaste jag har hört på senare tid. Det svänger tills man inte tror det kan svänga mer, och då svänger det just lite till — övergrymt. Mother London är ytterligare ett bra exempel på deras koncept, nämligen det totalsvängiga popprimalskriket.

Bandet är nästa imponerande faktor. Deras kunskaper om enormt avancerat lir på instrumenten kanske lyser med sin frånvaro, men en sak är dessa musikaliska bjässar svårslagna på och det är att få till det där überöset med inbyggd överväxel för att i nästa ögonblick finlira. Skrammel och nyans är med andra ord deras varumärke och det klarar de sig långt på. Lyssna på skillnaderna som smyger sig in i låtbytet efter Mother London när denna övergår i La Maree och hur det efter detta byter helt plötsligt för första gången skymtar lite hoppfullhet. När den senare övergår till att istället bli Bone tassar bandet snyggt över till mer grunge och omställningarna går helt naturligt. Det är mycket små penseldrag, men karaktärsförändringarna höjer skivan flera snäpp. Det blir inte bara varierat, bandet visar också att man behärskar flera stilar inom den egna genren — snyggt. De tar också hand om den egna musikaliska förmågan i låtskrivandet, det är inte särskilt avancerat men effektivt och supersnyggt när det framförs. För trots enkelheten är det också förjämrans svängigt.

Så gör världen till en rättvisare plats genom att köpa denna utmärkta platta. Besluta dig för att redan idag belöna ett band som får slita för brödfödan, istället för att gotta dig i Britneys senaste fylleskandaler. Detta album är mer värt än alla Se & Hör i världen. Detta är helt enkelt ett nödvändigt inköp, så gör det idag.

Dr Da Capo