Ny soulmusik

R. Kelly — Double Up

Carl Thomas — So Much Better

Daddy Yankee — El Cartel: The Big Boss

Soulmusiken av idag som ofta betitlas som r&b håller på att bli för utslätad och framförallt är den fantasilös numera och bli mest industriell pop från storbolagen. Men visst har jag hört några andra exempel på bra modern soul som kommit ut under åren. Men de är för få om man frågar mig. Det kommer hela tiden skivor som bryter ny mark men tyvärr för många skivor som mest står still och musiken blir man lätt trött på. Nu föreligger det tre skivor som alla är kommersiella men ändå tröttsamma att lyssna på.

R. Kelly har till exempel gjort många fina ballader innan han åkte dit för barnpornografi vilket gjorde hans kapacitet blev skadad i branschen. Om han var skyldig eller inte vet jag inte, men i det här fallet spelar det ingen roll, för nu handlar det om artisten R.Kelly.

Hans nya skiva saknar dom fina ögonblicken i det som alltid varit balladerna. Men här blir det för mycket trist hip hop. Det är soulrösten R. Kelly jag vill höra med hans starka kärlekslåtar som gav hans röst det jag gillade med R. Kelly. Men här finns visst lyriken men inte melodierna och den starka känsla av att storheten försvinner i ett muller av sedvanlig hip hop.

R. Kelly känner jag är fel ute med sin nya skiva. Många nya låtar men inga som griper tag i mig som lyssnare — eller låtar som stannar kvar, ger avtryck i tillvaron. Tyvärr skulle jag vilja påpeka.

För inte heller känner jag ett smack för de andra två albumen med Carl Thomas och Daddy Yankee är speciellt bra eller intressanta som album. Utan dom hamnar i skräpkorgen över musik som är feg och lite för försiktig så att man snabbt tröttnar på dessa två skivor.

Soul som mest är blid för hjärtan och själen, åtminstone i dessa tre skivor.