Link Wray-special

Link Wray — White Lightning: Lost Cadence Sessions ’58

Rollercoaster Records

Cadence Records var bolaget som 1958 fick äran att ge ut Link Wrays album White Lightning. Albumet var uppföljaren till singlen Rumble som kom samma år och denna var redan en stor hit i både USA och Storbritannien. Att albumet också det skulle bli en kioskvältare var väl ingen kvalificerad gissning. Debuten hade egentligen kommit 1956 med albumet I Sez Baby på skivbolaget Kay Records, men detta var ett album som få kunde köpa då distribution i stort sett skedde ur Links baklucka på bilen. Nej, det var White Lightning som blev hans kommersiella genombrott och hans första ”riktiga” skiva. När skivan var klar hade dock Cadence Records ägare Archie Bleyer i all sin vishet kommit fram till att låtar som Rumble undergrävde Ameikansk ungdoms moral och därför var subversiv. Sagt och gjort, redan 1958 drogs skivan in och Link Wray löstes från sitt kontrakt. Skivan har återutgetts först i år genom det lite mer vidsynta bolaget Rollercoaster Records, alltså nästan 50 år senare. Men nu kan den äntligen köpas och höras igen, det är därför en stor ära att för Blaskans räkning få recensera den.

Link Wray ville egentligen sjunga förutom att leverera sin egensinniga gitarrstil, men tack vare tuberkulos och bara en fungerande lunga gick det åt pipan. Skivan är därför en nästan ren instrumental affär, det är bara låten The Freeze som är undantagen denna regel. Jag ska erkänna att instrumental musik inte i längden är min favoritmusik, men Link Wray är undantaget som motsäger den regeln. Detta mycket tack vare hans bländande gitarrteknik som aldrig blir tråkig. Det är istället enormt underhållande när han leker loss, det händer hela tiden något lyssningsvärt. Där andra stagnerar och blir tråkiga, blir Link Wray hela tiden mer och mer underhållande på grund av det där lilla extra. Lyssna till exempel på hur han börjar plocka med disackord som fullständigt bryter mot tonarten i övrig musik mitt i låten Drag Race. Resultatet blir om inte annat, att man hajar till och för ögonblick börjar leta efter den röda tråden. Hör också hur han väver in Spanska teman i gitarrspelet i låten Pancho Villa, vilket genast fångar i varje fall mitt öras intresse. Roas du mer av det, kanske gitarrlekarna med utspacade effekter i Missing Link kanske få smilbandet att peka uppåt. Vildsintheten i Comanche med avgrundsvrål på valda ställen av Link Wray, tilltalar i vilket fall som helst mig mycket. Detta är kanske det där ögonblicket som gör denna skiva så stor. Råhet möter bländande rock som svänger med ett sådant där överdäng som bara rocksnubbar som Link Wray får fram. När han dessutom följer upp med en svänggängsversion av Rebel Rouser som låter så där självklar, då är jag helt såld. Lyssna särskilt på den här låtens gitarriff i mitten som bryter alla mönster. Så här låter en ssnn gitarrfantom med kindergarten-looken i ögonen.

Link Wray fortsätter på samma inslagna väg, genom att leka wah-wah med det mesta. Kombinationen av bländande gitarrteknik och ren lek tar musiken till nya höjder. De små guldkornen levereras i en outsinlig ström, ett efter ett. I varje fall jag kapitulerar totalt inför det här. Min enda förhoppning är att fler ska hitta den skatt och göra samma sak.

Man upphör inte att förvånas över hur kriminellt det har varit, att undanhålla denna lilla ädelsten från våra öron under nästan 50 års tid. Ställ Archie Blayer inför rätta för brott mot mänskligheten, troligen blir en eventuell dom postum. Slut på kveruleringarna för idag, för nu kan man inhandla den, det är mer än vad man kunnat tidigare.

Dr Da Capo