Brittrock

Manic Street Preachers — Send Away the Tigers

Nu skall jag berätta om hur jag älskade Manic Street Preachers som band och hur jag tappade tråden när dom blev ett tråkigt arenarockband.

Men det var ett band som vid sidan av Suede hade två karismatiska medlemmar som låtskrivare och sångare som gav deras musik en säker socialistisk position inom musikvärlden vid sidan om Primal Scream. Låtskrivaren var Richey James som även spelade gitarrist men var bandets trasiga själ som drog åt ett håll som till slut efter några framgångsrika plattor bara en dag 1995 bara försvann och har inte sedan dess syns till. Men han har en ständig reservplats stående hos bandet.

Sångaren och nuvarande ledargestalt är James Dean Bradfield som även han hade problem med sin hälsa ett tag. Men kom alltid igen på något sätt genom att fånga in sina demoner i text och lyrik.

Musikaliskt har bandet alltid varit bombastiska och på gränsen till indierockens svar på arenarocken. Jag upptäckte dom med det album som är deras trio av starka album.

Generations Terrorists 1992; The Holy Bible 1994 och Everything must go 1996.

Dessa tre skivor var dom som jag sätter högst värde på därför att dom är mäktiga katedraler som försätter jorden i gungning och bygger upp musik som vågade ta ställning utan bli som Sting, träaktiga. Därför blir deras nya skiva efter flera års tystnat en märklig upplevelse. För jag började snart uppleva bandet som trist och dom utvecklades inte så mycket i slutet av 90-talet eller i början av 2000-talet.

Där slutade mitt umgänge med bandet som jag nu fick återuppta därför att deras nya skiva som varken är bra eller dålig ändå är intressant som karta över bandets utveckling sedan sist. Det är en röst som blivit äldre medan musiken står stilla och låter mest som dom gjorde för 15 år sedan. Skivan har samma upplägg dom haft förut med sin musik. Den är skimrande på ett sätt men mest tragiskt. Jag tycker att bandet fortfarande står och stampar på den fläck dom ville införliva i vår världsbild på 90-talet. Så nya skivan blir en okej känsla men den behöver inte vara samma sorts uppgörelse detta band sysslat med för 15 år sedan Livet har gått vidare men det har inte detta band. Så på sin höjd så kan man lyssna på den för stunden. Snart bleknar minnena bort liksom skivan. Som sagt var, okej är ordet jag kan beskriva skivans ande.