Musikkrönika

Pink Floyds drömvärldar i psykedeliska bilder

Pink Floyd var fem unga killars dröm om att få göra den popmusik som kunde ta in dom i andra dimensioner. Musik som skulle fördjupa dom inre sinnena och öppna världen för kärlek och ljuset i en nattsvart omvärld där krig och våld härskade.

Pink Floyd var fem unga duktiga musiker som snart skulle spela in några märkliga singlar omkring 1967 — summer of love.

Den bästa drömlåten var psykedeliska See Emily Play vars sköna inställning var egentligen bara början på deras ändlösa noveller och drömlika tillstånd där litterära preferenser och associationer blev delar i ett större bygge. Från början var det Syd Barrett som var dess främsta attribut innan galenskapen tog över och förmörkade hans sinnestillstånd omedelbart. Han fick sparken från bandet. Roger Waters blev nu dess primus motor tillsammans med Nick Manson, David Gilmour och Rick Wright. Dom förvandlades sakta från att varit psykedeliska tillsatser i 60-talets hippievärld till ett monstrum av självförebråelser, intellektuell uppgörelse med sina demoner och en kritisk självspeglande samhällssyn. Det blev en teatralisk musikalisk verklighet under deras 70-tal. Det var deras riktiga tid och här släpptes deras bästa konstfulla skivor.

Dom byggde upp en värld där Roger Waters kontrollerade allting som även fick det resultat att bandet splittrades i början av 80-talet.

De övriga fortsatte utan Roger Waters men då blev det mest ointressant musik som levde på gamla meriter och jag är inte så imponerad av Roger Waters egna skivor. Dom har mest varit sega uppvisningar i Pink Floydharmonier som världen inte behöver längre. När jag nu själv lyssnade på hel del av Pink Floyds plattor så var det den där känslan att man något magisk. En berättelse från en tid som var så oskyldig men som snabbt förvandlades till en blodig skuld, ångesten rasslar med sina kedjor och gör sig väl hörd på Roger Waters texter.

Det är en teaterscen där 70-talets Pink Floyd dramatiserade Roger Water uppgörelser med sitt förflutna, ett förflutet som förmodligen delades av alla som föddes under eller efter andra världskriget. Men denna dramatik skapade ändå dom bästa skivor som Pink Floyd gjorde till enorma moderna klassiker.

Min egen upptäckt av bandet var i slutet av 70-talet då låten Money hade blivit min egen signatur. Snart följdes den av skivan som förde in mig på Pink Floyd — The Wall, kanske en av världens bästa album och slutet på Roger Water och övriga Pink Floyds konstnärliga bravur. Här drog Roger Waters åt ett annat håll. Det blev det långa bråket som avslutades äntligen 2005 då Pink Floyd kunde göra 25 magiska minuter på svensk television på Live Ad-galan. Den korta stunden räckte för mig, för att allt stod fullständigt stilla då i min värld.

Jag har hållit min kärlek till bandet intakt under årens lopp. Så det är därför jag måste någon gång plocka in bandet i min värld igen och skriva denna krönika över en gigantisk fantastisk grupp.