Svensk rock

Sällskapet — Sällskapet

Joakim Thåström, Niklas Hellberg (Thåströms kompis i Peach Love & Pitbulls på tidiga 90-talet) och Pelle Ossler från Wilmers X har tillsammans även spelat ihop under en del år på skivor och konsertfronten. Nu har dom under ett par år spelat in låtar som funnits med i bakgrunden då Thåström släppte sin monumentala Skebokvarnsv 209 som var nattsvarta sånger från Thåströms inre världar. Så gruppnamnet Sällskapet har varit en del av Thåströms tankebilder hela tiden och så mognar allt och mynnar ut i en fantastisk ny skiva.

För mörka stigar, kantigt ljud och distade gitarrdistorsioner formulerar en vision kring hur musiken skall låta i den framtid vi har framför oss. Det är en lägesrapportering från Thåströms svartaste skrymslen som får nytt liv genom Thåströms röst som förmedlar vad han ser i tillvaron.

Den här skivan har magiska hotfulla atmosfärer. En stänk gotisk mardrömsliknande känslor föder musiken fram då musiken mullrar, ljudens frekvenser rör sig sakta genom mörkret. Skogen är nattsvart liksom den utdöda ruinstaden.

Bland kyrkogårdar och fasanfulla ensamma nätter vid gravarna passerar musiken förbi, eller det är min fasta och första tanke jag fick av det hela när jag lyssnar på skivan.

Jag behöver nog inte tillägga att det är ett av det mest dramatiska mästerverken som kommer från Thåström igen. Så bättre gravmusik kan jag inte tänka mig i år.