Indiepop

Travis — The Boy with No Name

Travis är ett band som har trivsel och tråkighet på sitt program vilket brukar förnärma mig att dom känns så oförargliga i det mesta. Dom brukar ge ut likgiltiga skivor som varken stör eller väcker mig till livs. Men så kan dom göra en överraskande skiva som vågar ta ut svängarna lite mera än vad som varit brukligt hos det bandet. Nu har dom till och med låtar som fungerar riktigt bra. Sånger som är bra och man känner att något utöver det vanliga kan sträcka på sig och ta ton så att säga. Musiken vibrerar och texterna blir lite mera vågade än vad jag kunde drömma om. Så känns det roligt att jag kan gå omkring och lyssna på Travis utan att det blir pinsamt eller tråkigt. Musiken är lite mera rockigare stundtals och låtarna får svängrum så att man kan smälta ned intrycken på ett harmoniskt och bra sätt. Nuförtiden är jag inte bortskämd med sådana försök. Särskilt som det handlar om ett vanligt mediokert band som Travis som plötsligt lyfter för första gången. Jag känner att musiken är luftig och skön på ett positivt sätt. Möjligen en sommarplatta att ta till sig så att sommaren blir längre. Men det relevanta är att Travis är med på spelplanen vilket gör att dom får energi på ett nytt sätt i det dom gör.