Rock

Wilco — Sky Blue Sky

Ucle Tupelo var bandet som var den kraftfulla countryrockgrupp som gjorde bra egna skivor som var fulla av kraft och hade en fantastisk låtskatt att plocka fram ur sina gömmor. Men så sprack bandet och Jay Farrar bildade Son Volt och andra huvudmannen bildade Jeff Tweedy skapade mitt favoritband Wilco.

Wilco blev ett nytt namn på indierockens countryrockhimmel. Med en skara nästan perfekta skivor som ännu idag kan plockas fram med behag att lyssna på, blev Wilco ett stort namn för indieälskare. Jag bryr mig mest om vad som händer inom de fälten där musiken vågar sticka ut och vara ledande.

Wilco har en utsökt låtkompositör i Jeff Tweedys personlighet som också har anlag för att experimentera och göra skivor som tar Wilco ut på längre sträckor än förra skivan.

Men på nya gör han tvärtom, han går tillbaka till countryrocken/rocken utan speciella utförsåkningar i konstiga riktningar. Men då slutar skivan att vara intressant helt plötsligt. För det var Jeff Tweedys förmåga att formulera visioner om vad han ville med sin musik som var den avgörande punkten som Wilco nåde med sin musik. Men visst har dom vissa svagheter i deras musik, fastän dom är få. Skivan Summerteeth var en trist upprepning av Beatles och Beach Boysharmonier som knappast var något att riktigt bry sig. Medan deras förra skiva A Ghost Is Born var den mest vågade skivan dom någonsin gjorde. Den hade allting. Så var det med deras halv om legendariska skiva Yankee Hotel Foxtrot som nästan tog kål på bandet i fråga. Men den blev av och var dessutom en fascinerande bra skiva i sig själv.

Men så har vi deras nya skiva. Den har bra texter som verkligen återigen uppvisar Jeff Tweedys självsäkra attityd och musikaliska kunnande ett skiva som skulle kunna ha alla förutsättningar att bli bra. Men det finns ett stort men som stör mig mitt i skivans upplägg.

Den kan inte backa upp det stora tilltaget utan faller på en ganska ordinär musikalisk självkänsla. Det konstiga är att jag borde älska bandets countryrock — för jag älskar country.

Allting fallerar på att Jeff Tweedy i sina skapelser förlorar starka melodier därför att rockmusiken tar över för mycket denna gång. Allting blir för vanligt och Jeff Tweedy gör en normal bra rockskiva. Tydligen så orkar han inte släppa loss fantasin den här gången. Så jag får vänta på nästa Wilcomirakel skall tillfalla mig nästa gång. Så vi får en hyfsad skiva ändå att lyssna på.