Därifrån

Från fortsatta blodundersökningen kommen. De hade bytt läkare till en dåre, tror han var ventrilokvist, jag hörde i korridåren två röster där inifrån mottagningsrummet innan han kallade in mig, en röst från någon som höll på att lämna rummet, med idel, stundom gripande och utdragna avskedsrepliker, tog flera gånger sitt avsked och läkaren som ville slippa honom lät surare och dåre, och så började han som skulle iväg åter sin jeremiad mera just vid dörröppningen, nå slutligen öppnade läkaren ändå dörren men han stod ensam där och kallade in mig, ingen annan fanns, och ingen dörr där inne heller var någon kunde ha gått, såvida inte fasadklättrare eller hoppat, kastats ner tre våningar från luftkonditioneringens fönster som inte öppnas så där bara. Dessutom stod ögonen på honom rätt konstigt. Sedan var han inte alls intresserad av stackars mig, den förra blodläkaren desto mer, den här som inte alls förstod varför den förra docenten och blodläkaren gift i Amerika Armstrong hade trott jag har en unik blodsammansättning, sa att det nog är bäst att jag kommer på nytt om ett år och så fick jag lika generöst avklarat en ny tid. Försökte få den här att ta diversé röntgen av mitt huvud och blodkärlen i det, men i stället började han meningslöst klämma, fingra på huvudet, och nynna på någon visa som slutade ”bra huvud”, fortsatte klämma på buken och nynnade på en ytterligare visa som slutade i ganska ingenting. Sedan gav han ett nummer som jag får ringa närhelst under dygnet när jag blöder mera, sa att låt ingen vanlig läkare göra något större innan ringt hit. Undrade jag sedan om det är bra, alltså inget hinder om jag låter göra en tatuering för att imponera på henne Emma hispidusa kontra Emma grammatika, att vill ha en drake som hon har, funderade han under basunen av ett putande läppljud, svarade han att drakar är fula, men att jag måste ringa till det där numret som han gav, och måste få ett preparat på ett sjukhus dessförinnan som kostar över 2000 euro, och vanliga sjukhus har det inte om inte beställt enkom, och då måste draken göras innan två timmar men inte tidigare än om en knapp timme, så lite knepigt att hinna, nå dyr tatuering sa han men värd säkert om det imponerar på henne Emma, lite oklart blev om stora sjukhuset betalar det eller inte, än mer oklart om det imponerar på henne. Iofsex skulle det säkert fan inte hända något medicinskt tufft om jag bara gick och tog tatueringen, men vet ju inte heller om dåren trots allt kan ha rätt. Nå man får se. Jag som hade tänkt bara promenera in hos en tatuerare. Men sedan gjorde han mig också sur ”du har ganska låga värden”, och pekade på siffran endast 40 % på ett av de där 50 elva blodproven de tog här om veckan, som han bläddrade igenom flera datorskärmar. Och så var min enorma läkartid på en timme över på dryga 20 minuter, fick han fortsätta prata buk. I korridåren såg jag en kirurg som var zombie, sällan som man ser någon så i dimmorna, nå en del flickor på bussstationer kan vara, kanske lyckas karln klarna upp vid operationer men betvivlar nog lite, kanske är han specialkirurg som operarar i redan död utan att ändå vara patolog, även om han obetydligt reagerade på en sjuksköterska. Sedan fortsatte mina expeditioner, och en dag skall jag nog ännu skriva den där stora sjukhusromanen, avslutade rundan vid någon WC där jag inte förstod hur dörren skulle låsas, tänkte redan att man tydligen ytterst får pinka fastän någon kommer in, såg sedan ändå en knapp som man låser dörren med, hade t.o.med en liten försynt upplysningstext därom, på väggen den, nå nymodigheter för en man från landet. I WC fanns sedan en ytterligare dörr till ett undersökningsrum som saknade läkare och patient, förhoppningsvis också övervakningskamera, fastän får kanske inte ha på undersökningsrum sådana, och gick in där och det fanns inget kul att göra där, kollade lite lådor innehåll skräp och skåp med jalusin men inget kul alls där att göra, mest löjliga kataloger, en kataloggalning som håller till där. Det mest märkliga ändå sedan, när jag lämnade stället, kom anmälningsdiskens dam fram till mig vid stora korridåren, frågade om blodläkaren tog emot mig, svarade ”jo” och hon såg mer häpen ut än inte det. Nå, vi får se senast om ett år på fortsättningen.

Stefan Hammarén