Titel: Frånvarande ur samma stim av bläckfiskar

Poet: Mattias Forshage

Förlag: Styx förlag

www.styxforlag.com

Den här — rå lyxsepia

Bonniers förlag har inte sällan de mest fängslande baksidestexter av svenska förlag, som ändå inte visar sig hålla för mina förväntningar, andra förlag kan knappt skriva spännande baksidor, och det lilla förlaget Styx träffar för sin del fullständigt beträffande Mattias Forshages diktning ”omfattande samling dikter i skilda tonfall och ämnen. Ett galleri drömföremål, poetiska konkretiseringar av undanglidande begrepp och uppviglingar; veka fantasier om årstidsväxlingar och blodspillan och vad som helst som kunde bli en övertygande framträdelseform för det okändas förförelser”. Punkt. Här kunde recensionen sluta, även om jag kanske strykt ett ”som” av två i samma bisats, ersatt det andra ”och” till en komma där. Punkt. Detta räcker perfekt. Den här texten säljer dikterna för mig, och den håller vad som säger ut. Och detta märks bara tydligare ju mer man sugs in i dem, något man också gör, eller jag åtminstone.

Mattias Forshage hör, eller hört till förgrundsgestalterna i Stockholms surrealistgrupp, till yrket entomolog och hemlig agent, han publicerar sig inte ofta och kanske inte heller alltför regelbundet men hör till våra stora poeter för det, det han säger sägs mer exakt än några vägvisare i Sverige, han är sin egen inramare, det han säger, till det vill man också, i varje fall så länge man läser honom. Man vet, eller känner på sig väldigt mycket om vad han vill med sin diktning och befruktning fastän man inte helt varse så alltid ändå kan säga med pekfingrets märkta in. Han har tidigare skrivit sin dikt väldigt högtidligt, svindlande vackert och träffande på sitt högtidliga manér. I sin nya diktsamling är han inte mera lika gammeldags och högstämd i språket, han har börjat köra med många skisser, repliker, stickord, korta rader, revolutionsdeviser, besvärjelser, rester, effekter av upprepningsrader, ringklocksmelodier till gravslängors lock, drömjargongar, miniprosa, av det som kanske tidigare inte dög till dikt för honom är nu plötsligt äkta dikt, men ckarln har inte för det släppt greppet, det lite märkliga att han fortsättningsvis säger sitt budskap lika exakt, bonk man träffas av det, vet lika bra vad han vill. Hur ofta råkar man ens ut för politiskt engagerande diktning i dagens Sverige och dess planlösa nåntingultra, den här därtill alla gånger bättre än kalufsen Göran Greiders.

Från en Forshages ”dröm”: ”att en popkonsert kan vara täckmantel för ett antirasistiskt möte, så vägrar hon hjälpa mig. Är det kanske i Sjöbo vi är? Vi tittar på det havererade fartyget igen, allt är mycket mindre nu; det var bara en delfin som gått på grund och nu ligger och förblöder. Men vi hinner inte hitta lokalen innan inbördeskriget bryter ut, och plötsligt ska vi kämpa på regeringstruppernas sida mot den rasistiska lokalbefolkningen … och tar ett ömt adjö innan lokalen skall sprängas i luften”. Emma hispidusa kontra Emma grammatika är uppvuxen i Sjöbo av alla ställen. Tillägnad recension.

Stefan Hammarén