Korta musikrecensioner XXX

New Young Pony Club — Fantastic Playroom

Jag hoppas verkligen att ordet punkfunk jan försvinna som trend därför att den inte har någon roligare bärkraft eller något att ge längre som musikalisk ideal. Jag menar att LCD Soundsystem återupptäckte det ordet. The Rapture i USA var dess kronprins när man skapade suverän dansrock. Men The Rapture blev tråkiga och misslyckades. I England så släppte Franz Ferdinand två bra skivor. Som följdes av Bloc Party med ett bra album. Fast Bloc Party och Artictic Monkeys blev trista band medan Klaxon härskar dansgolven. Så har vi denna grupp som gör enkel dansant rockdisco med LCD Soundsystem som givare och Gang Of Four som influens. Deras debutplatta är ett bra exempel på att det kommer ut bra bidrag då och då från Englands öar. Bra musik med simpla texter från en grupp unga människor som vill göra lite partymusik. Dom är föresten stundtals på turné med Lilly Allen. En skön skiva.

The Pigeon Detectives — Wait for Me

Har man som band fått turnera med Dirty Pretty Things så borde man vara nöjd som ett litet oberoende indieband. För The Pigeon Detectives har genom singlar och nu sitt debutalbum fått en skjuts framåt i karriären då radion har spelat låtar av gruppen genom vårens månader. Jag gillar skivans låtar eftersom det är snygga The Clashvibbar rakt igenom skivans spår. Det är faktiskt The Clash rakt och bara sådant gör en Clashfanatiker som mig yr i bollen av ren skär glädje. En platta som gör rocken snyggare och roligare.

Guary & Clayton — International Flow

Reggaemusik som har ett flow i rimmen men trist i längden och en skiva som fegar ur därför att det är tjatig form av reggaeton som aldrig tar fart. Den står mest still på plats för att skivan aldrig har något att ge mig som lyssnare. Det vill säga tyvärr.

Dizzee Rascal — Maths and English

Herregud vilket album är min första tanke och möjligen en av årets främsta akter från England. Grime och garagescenen i England frambringade den då knappt 18 åriga Dylan Mills som hade Dizzee Rascal som artistnamn. 2003 kom albumet Boys in Da Corner ut och 2004 Showtime. Båda skivorna fick amerikanska rapscenen att bli fånig och steril medan Dizzee Rascal med vänner fullständigt slog sönder framtidens idéer av hur dansmusiken och rapen skulle låta. Nya skivan som är hans första sedan 2004 fullföljer stilen från de andra skivorna. Även om den har samma beats som förr så är den ändå mera tillbakalutat och har långsammare danssteg att ta till. Texterna är sanningar från hans verklighet och det är England som fortfarande har klassklyftor och annat elände att jobba på. Dizzee Rascal liksom Mike Skinner i The Streets har förmåga att berätta. Skivan är en verklig stor platta att njuta av.

Kellie Coffrey — Walk On

Hon är en ovanlig vacker kvinna som gör en bred men tråkig country som knappast orkar vara intressant eller fyndig. Jag vet nästan ingenting om hennes konstnärskap förutom att hon gör musik som slagit rot under 2000-talet i USA. Hennes nya skiva landade så fint hos mig på redaktionen, så jag försökte lyssna på skivan med öppna öron/ögon. Men det blir bara träaktig vit country som saknar puls eller själ i musiken. Det borde kunna vara en bättre skiva men icke sa Nicke.

Big Mike & Jadakiss — The Predator Is Back

Om man har Jadakiss som medhjälp på en skiva så borde man inte misstycka eller misslyckas på något sätt i musiken. Denna skiva är en snygg och väldig strukturerad hip hopplatta med ovanligt många gästartister som alla bidrar till forma musiken så att allting blir en trotsig tuff skiva. Allting gör det till lysande platta som laddas av energi och råa låtar, pulserande gaturap. Sådant är musik för mina öron.

Konu — Coco Shack

Liten gitarrklinkande artist som gör rap med reggaetonlägen plus en smakfull sommarängsanda.. Jag lyssnar på en enkel skiva som även innehåller bra låtar som snyggar till världens oro. Skivan är en bagatell som man inte behöver bry sig om efter det sommarens värme tagit slut. Se skivan som en partyplatta man tar med sig hem för att spela på en liten fest och när den tagit slut så är skivan färdig att lägga till handlingen.

Maria Muldaur — Naughty Bawdy & Blue

Skivan är en platta som smakar gammal tjugotalsjazz från New Orleans som blandas upp med lite av klassisk bluesmusik. Maria Muldaur har en lång och trogen tjänst inom olika sorters musik. På den nya skivan så tolkar hon kvinnliga artister såsom Alberta Hunter och Mamie Smith och på en låt dyker Bonnie Riatt upp som gästsångare. Det är gamla låtar som jag aldrig hört talas om eller känner till överhuvudtaget som vår hjältinna lyckas förädla på ett bra sätt. Kompbandet är suveränt på att hjälpa Maria Muldaur med att ge liv åt låtarna. En bra skiva helt enkelt.

Josh Pyke — Memories & Dust

Han kommer från Australien och blev för några år sedan indiepopens nya gunstling när han gav ut en skiva 2005. I år så släpper han ett fullständigt lysande singer/songwriterplatta som orkar uppvisa en kärlek till sin musik. Jag tycker att sångerna vågar ta lite flera steg ut mot det roliga i livet. Han skriver om det han upplever och vad som sker i verkligheten omkring sig. Josh Pyke är en av de mera trevliga nya musikbekantskapen på länge.

Kelly Clarkson — My December

Hon vann första uttagningen av American Idol och gjorde karriär som pop/rocksångare med succéalbum bakom sig. Men är hennes nya skiva till exempel bra? Det är en välproducerad rockplatta som har snygga refränger och elegant komp. Men den känns bredbent och kritvit rock utan riktigt liv och den saknar en själ som gör plattan intressant och lyssningsvärd. Synd på så mycket bra talang.

Kelly Rowland — Ms. Kelly

Det skulle kunna bli en bättre skiva om man vågade plocka fram en skiva med styrka och fantasifulla idéer som kan bli intressanta, om dom tog steget fullt ut. Men så blev det mest en trist skiva utan tillförsikt eller kreativa processer som tog steget fullt ut. Kelly Rowland som förut var med i den mera trista Destiny’s Child, har släppt två skivor vilket den nya är en seg plågsam radiofling utan kvalitet eller någon som helst erkänsla. Impulsiv eller intressant men denna skiva är någondera. Till slut är det ordinär musik som man sedan länge tappat intresse att lyssna på. Trist att påpeka men sant att nedteckna.

Ash — Twilight of Innocents

Ash är en av få överlevande grupper från 90-talet som orkar fortsätta göra popmusik. Men dom är inte så intressanta att uppmärksamma även om nya skivan har några bra spår. Men i det stora taget så kroknar nya skivan av powerballader och fejkat symfoniskt ljudsmackande toner. Ash försöker göra en febril punkpop men hamnar ändå mest i sopkorgen där man mixar sega uptempolåtar med lågenergirock. Ash går således vilse i sina forna meriter.

Punksamling — Alla goda ting är kol

Nu kommer det ut ännu en skiva med svensk punk som har den nackdelen att det låter som lite för proggig stundtals. Men visst är band som Varnagel, Sista Skriket, Roger Karlsson bra som vanligt att lyssna på. Jag upptäcker nya band som Greta Kassler eller ett band som Snutjävel — som jag läste om i Close Up då den alltid utsökte Mikael Sörling tipsade om dom. Det finns diverse punkband med vänsterengagemang på skivan och det tycker väl jag som socialist att det är spännande och bra. Men i slutändan så blir det lite väl tjatigt och politiskt korrekt tycker jag till slut. Så alla låtar faller mig inte på läppen. Men visst är skivbolaget Oslipade diamanter rätt ute i dessa dystra borgerliga tider med att ge ut en dos punkkängor mot sittande regeringen. Då gör regeringen något rätt då svensk punk kanske kan motivera lite uppror i leden. Oslipade Diamanter Records

Tearwave — Tearwave

Klassisk new wave i den stil som The Fixx, The Passion, Siouxie And The Banshees osv, förstärkt med My Bloody Valetine och gotiska mörkret hos The Mission. Utgör den lysande mixen hos detta band. Dom debuterar med denna indieskiva som är lysande magisk passionerad kylig pop på samma gång och existerar i samma universum. Jag har sällan hört sådan vacker pop bryta sig fram ur mörkret på en debutplatta. Men nu har det hänt.