Titel: Vilda växter

Författare: Wandrille Micaux, herreman

Illustrationer: Eliann Oddbatt

Förlag: Norstedts Akademiska förlag

En lagom ny företeelse i våra multispråkliga gödningar och överlingualiserade världar och andetag, med specialordböcker, glottristismer på t.ex. fjorton språk, inom medicin, teknik, ekonomi, vad helst som, utan förklaringar, blott översättningarna med. Den senaste i raden är vilda växter.

Är dessa ordböcker till eg. nytta, betalar man kanske för tio språk extra och får ändå inte med esperanto på. Vild växer baxar åtminstone lite skaft eller stjälke av i sina namn. Denna boka rätt trevlig till nattduksbordslampans gula, tycker jag. Vilda växer har nämligen de vackraste namnen förutom på latin, just på svenska. Det ser man fastän man (jag) inte vet. På finska är de så mycket mer fånigt löjliga än på svenska att man anar rent konstigt. Min uppfattning i varje fall den. Nog vilka fantasirikt begåvade har gett namn åt vildväxterna på vårt språk. Jag vill ge namn åt oodlade växer, men lär inte få göra det i annat än diktning när de ersätter könet med konstruktioner uti dem, och ändå är blommor, som ”sammetsnässlan” av mig. De vilda växterna är så märkligt oklyschiga, det sista fältet som inte låtit sig så helt klyschas ner förutom lite fiskar. Det här är en kul språkväxtordbok.

Hur skall den recenseras då, enda pensum, saknas det någon bra växt utöver de 300, saknas andra språk än esperanto på? Har jag nytta av boken? Klart har och klart det saknas, fastän jag nu råkar ha 7-11 stycken bra blomböcker om vilda växter, ändå är jag inte trädgårdsmästare ens i skogen, och sällan hamnar på åkern. En gång i tiden hade jag en recensionsserie på bl.a. nättidskriften Blaskan om lakoniskt orecenserbara böcker, t.ex. sådana här böcker som blott listade ut något, så vad fanns att säga, ”för kort lista”, några gånger råkade jag också ut för mer konstifika böcker, som var små och inte alltid mycket större än som en nagel, eller hade en pärm som var flera cm tjock och endast tre sidor och en tom, dessa framställda av fyrahundra år gammalt lump från en dåtida fångvård och det var därtill bokens text, och boken kostade 3000 dollar styck i någon handfull blyg serieproduktion, även om det förlaget hade lyxigare böcker på upp till över för tiotusen dollar, en annan gång var det en glasbit, glasbitsstatyett på en rymdvarelse som man kunde se in i och där läsa en hel sci-fi donkroman läsmadonnans nåt än, iofsig oläsbar nog och vidrig, det någon konstig japanskjapansk superidiotisk superuppfinning som var billig, eller 100 dollar. Ingen av dessa vara så helt vackra böcker. Denna ”Vilda växter” är rätt vacker bok ändå. Sedan har jag namngett seriöst några okända arter skalbaggar i min kommande trilogi, men skalbaggar har blott nästan fula namn, vilda blommor de vackraste. Blomnamnen är ibland lyxpoesi. Och mer vet jag inte just nu för tillfället, vilket är misstänkt lite om saken. Idag är jag väldigt gaggig. God natt.

Stefan Hammarén