Jazz

Lisa Lövbrand — Embraceable

Svensk jazz nya guldkorn

I våras utgavs en smärre sensation, Lisa Lövbrands debutskiva. Det är ett album som visar framför allt två saker, att svensk jazz har fått en artist med röstresurser som vida överträffar de flesta i branschen och att musiksverige begåvats med en sångerska som kan arrangera en låt så fulländat att världsklass känns som en självklar beskrivning. Resultatet blir en häftig kompott av sametsmjuk jazz många gånger med mollförtecken utan att bli superdeppig, och nytänkande arrangemang som gör musiken extremt kittlande för musiksinnet. Som en bonus har Lisa Lövbrand dessutom lyckats med konststycket att få ihop ett samarbete med några av världens mest framstående jazzmusiker vilket bara det gör skivan väl så lyssningsvärd.

Lisa Lövbrand är västerbottens svar på Billie Holiday. Född i Wilhelmina, men sedan en tid en tid deltidsboende i Los Angeles har hon skapat grogrunden för en ny storhetstid för jazzen som annars för en alltför undanskymd tillvaro i varje fall i Sverige. Skivan som hon släppt har väckt internationell uppmärksamhet och tacka tusan för det, moget, fullödigt och fullt med små finesser gör att den här typen av musik borde få en ny renässans även hos publik som normalt sett inte konsumerar den här typen av musik. Låtarna följer den tradition Billie Holiday skapade, och min gissning är att hon borde vara en av Lisas husgudar. Inte helt oväntat återfinns också en av Billie Holidays slagdängor,The Man I Love, i repertoaren. Låtarna är i alla fall utom ett skrivna av andra artister, valet av sånger skvallrar om en okonventionell hållning därför att det finns en del låtar man kanske inte förväntar sig, vilket blir en trevlig överraskning. Visst finns de där örhängena som man både frågar efter och förväntar sig som till exempel Smile eller Embraceable you, men här finns också en rätt oväntad men ändå superintressant tolkning av Doors gamla klassiker Light My Fire. Ögonbrynen höjs i takt med musiken men uteslutande därför att den är en smärre sensation och en annorlunda upplevelse att få höra Doors i jazztolkning. Versionen präglas av bossans rytmiska små lekfullheter och är fantastisk, här får hon också fritt utlopp för att leka med sin rösts fulla vidd och förmåga. I sluttakten kan man bara konstatera att denna version är en av många låtar på albumet där alla bitar bara faller på plats. Det lite oväntade låtvalet bidrar till att överraskningseffekten ökar, och därmed ökar också intressefaktorn.

Musiken står precis som jazz ska göra, på många musikaliska bottnar. Latinoinfluenserna har jag redan snuddat vid, men naturligtvis finns bluesen närvarande. I en låt som The Man I Love blir detta extra tydligt, men naturligtvis finns de bluesiga ackorden ständigt där precis som bra jazz ska ha. Sordin är annars den förhärskande stämningen och det musikaliska uttrycket, det är en typisk platta som man kurar ihop sig till gärna med en konjak eller ett gott glas rött till. Paletten innehåller både ljust och mörkt men aldrig med hopplöshetens färger.

Verktygen för att fullända detta lilla mästerverk heter röst och arrangemang.

Arrangemangen nämnde jag och de är dessa som är en av hörnstenarna på skivan. Här finns både förväntade grepp som disackord som sammanfaller i en ljuv ljudkompott, men här finns också en del oväntade grepp som till exempel tonartssänkningen i slutet av Smile. Det är just sådana grepp som gör skivan så intressant att bara en så liten detalj gör en hel värld. Det ger helt enkelt Lisa Lövbrand ett rätt unikt uttryckssätt som gör skivan så mycket mer intressant. Inte för att den skulle vara dålig utan dem, men de små arrangemangsdetaljerna gör skivan unik, musikaliskt högintressant och höjer den ett snäpp.

För att kunna förverkliga en del av de geniala arrangemangen har Lisa lyckats engagera några av världens bästa jazzmusiker. Vid något tillfälle måste jag ta reda på hur det gick till, för att det är inte direkt kattpiss att få spela med Chris Botti, Paul Buchanan eller David Foster. Tungviktare allihop i sin egen livstid och detta med all rätt, få slår dem på fingrarna när det gäller jazz med det där extra ooomfet.

Andra låtar är inspelade i Sverige med svenska musiker och inte heller dom går av för hackor. Tvärtom är de åter i en hel klass för sig och gör att skivan får den där extra skjutsen som ger det där lilla extra, albumet förvandlas därmed till en ljuv symfoni av disackord och synkoper som gör skivan superintressant.

Vill du hitta den perfekta höstskivan att kura ihop till och mysa i det kommande höstmörkret så har du ett gyllene tillfälle då detta är en komplett skiva som innehåller det mesta en bra jazzplatta ska innehålla. Om du rynkar på näsan och fnyser något om jazz ska du komma ihåg följande: Lisa Lövbrand sjunger bättre än 30 Mariah Carey-wailande sångerskor gör tillsammans, musikerna spelar bättre än de flesta någonsin kan drömma om och slutresultatet är mjukare och mer följsamt än sammet. Bomma chansen att lyssna på ett smärre underverk och du kan alltså riskera att begå en av årets större missar. Så kasta fördomarna och lyssna på en ny musikstil som de flesta idag går förbi, det är väl värt mödan.

Dr. Da Capo