Pop/Indie

PJ Harvey — White Chalk

Polly Jean Harvey har alltid varit min personliga drottning och gudinna inom den alternativa rockens processer sedan hennes debutskiva.

Hon gör knivskarpa album som alltid tar mig med på äventyr som leder oss långt ut bland stjärnhopar och galaxer.

Jag söker bland dimensioner där hennes sånger bygger upp egna fina världar som bara tillhör mig och PJ Harveys röst.

På hennes album var det alltid rock med giftig spets som riktades mot områden som sex, religion, politik och relationen mellan man/kvinna.

Sångerna var som moderna mörka sagor med litterära referenser till en värld hon alltför väl lyckades finna och vilja beskriva sina känslor inför.

Kärlek som är en av de starkaste känslor vi människor har precis som med begreppet hat när vi känner av det.

Det är där som jag tycker PJ Harvey balanserar så fint mellan ilska och kärlek i sina sånger. Nya skivan är väldigt nedtonad med ett enkelt piano och hennes röst som samspelar väl tillsammans. Men det är också skivans största svaghet då den förlorar lite av rockens aura.

Jag saknar hennes gitarrspel och tunga röst som skär som laser genom lager av lager där dumheterna frodas som hon alltid hade på sina forna skivor.

Hennes ironi och svarta underfundiga humor är visserligen närvarande på nya skivan men musikalisk är den för nedtonad för min smak.

Jag tröttnar på att PJ Harvey låter pianot skymma den nattsvarta rock som alltid varit hennes signum.

Nu har skivan istället förvandlats till en balladplatta med få starka låtar som sticker ut. Men däremot väldigt många mindre små ordinära sånger som har bra lyrik men kanske inga spår som lockar mig att stanna kvar i musiken — det finns ingen säker fördröjningsmekanism som håller mig fast i hennes melodiska adaptiva sångcyklar.

Titelspåret White Chalk är det lysande undantaget från en helt okej platta med inte helt lyckade arrangemang med pianot som bas i orkestreringen. Jag känner mig på ett sätt besviken över att P J Harvey gör en så lågmäld skiva som inte engagerar mig tillräckligt mycket.

Men denna skiva är däremot ändå så mycket bättre än vad som faktiskt ges ut i dagens massproducerade branschnivåer. PJ Harvey har något som många unga artister saknar — nämligen begåvning, klass och stil. Det har hon i överflöd liksom personlig integritet. Sådant som riktiga artister har i sina karaktärer.