Popmusik

Matchbox Twenty — Exile on Mainstream

Minor Majority — Candy Store

Jennifer Rush — Stronghold: The Collectors Hitbox

Kate Nash — Made of Bricks

Katie Melua — Pictures

Popmusik är det som vi kan leva för och dessutom känna att det är något vi kan brinna passionerat, hänförd över. Den där popsången kan få världen att brinna och bli en del av vårt liv — få livet att bli ännu större. Det är då popmusiken är som bäst — starkast i våra liv. Något som vi kan känna så starkt att liv och död smälter in i musiken. Då har popmusiken lyckas och kan den underhålla oss så är det ännu bättre. Jag lyssnar på fem skivor som har popmusik eller rocken i dess bakgrund. Matchbox Twenty är det band som möjligen inte riktigt kan räknas som ett klassiskt popband men dess sound som liknar Pearl Jam eller vuxenpop. Jag lyssnar, försöker förmå mig att tycka om deras musik. Men dom är ett populärt radiorockband som knappast kan säjas tillhöra dom bortglömda banden. Men ändå handlar det om ett mediokert band som gör musik som har den deppiga odlade grungemusiken som stil. Men rent musikalisk är det rent av trist upprepande rock som jag knappast kan påstå tillföra något som skulle kunna utgöra någon form av nöje.

Minor Majority har en sångare vars röst är stabil och säker, rösten är manligt mörk i tonen men däremot en enkel simpel musikalisk harmonisk inramning av det hela. Skivan är visserligen spröd men har små inbrytningar, udda tongångar lite skeptiska känslor. Men popmusik skall utmana anser jag men frågan är om inte denna skiva är för ordinär fastän med fina melodier.

Jennifer Rush har givit ut en samling med hennes hits från 80- och 90-talen och det är en okej platta. För Jennifer Rush har en av rockhistoriens starkaste röster. Henne vokala ansatser är stora och jag älskar verkligen hennes röst. Men förutom en del hitar så är låtarna föråldrade och allting på dubbelcd:n är ekon från 80-talet som dog bort. Det pretentiösa powerballaderna är för min del gammal soppa som vi fick nog av när 80-talets värdelösa hårband skulle göra ”hårdrocksballader”. Jennifer Rush skall man helst lyssna på i små portioner.

Kate Nash och Katie Melua är två moderna kvinnor som gör uppdaterad alternativ kommersiell pop som fungerar och man funderar på hur skickligt dessa två kvinnor gör musik för en mogen publik med elegant förfinad kultur. Jag gillar deras två skivor för att dom bygger delvis på mogen popestetik. Smarta slingor och lediga bilder som rör sig omkring solen såsom satelliter eller planeter. Men det är ändå skivor som jag tycker saknar bäring eller näring för till slut handlar det om popmusik som skall säljas till en rad med konsumenter världen över. På dessa skivor fanns det inga eldiga potentiella faror utan allt var för kalkylerat för min smak. Skitet under naglarna saknades helt enkelt.