Korta musikrecensioner XXXV

Daft Punk — Alive Deluxe Edtion 2007

Denna franska dynamiska duo i Daft Punk har varit den elektroniska musikens moderna häxmästare alltsedan deras numera klassiska Homework kom ut 1996. Båda deltagarna i bandet har vid sidan av Air, Cassius eller Motorbass, givit ut bra musik. Deras liveplatta är inget undantag från att deras musik fungerar i dom flesta sammanhangen. Men det är ingen nödvändig platta utan den är mest för dom inbitna fansen. Alla deras mest kända låtar finns med på liveplattan. Inga överraskningar presenteras för oss. Men det är ändå musik som når mig som lyssnare i alla dess former.

Groove Armada — Greatest Hits

Tom Findlay och Andy Cato är de två herrar som utgör duon Groove Armada i London, som debuterade med Northern Star 1998. Dom släppte den utsökta mjukare utsläppet med Vertigo. Groove Armada utnyttjar soul, jazz och techno vilket dom knådar och formar tills dom når klimax med Londons coolaste musik. Den här samlingen täcker upp deras snart 10 på dansmusikscenen. Jag diggar syntloopar, försiktiga jazzsamplingar och blippar som får musiken att gunga i takt. Skivan är en bra sammantagen bild över hur engelsk dansmusik i modern tid lät på slutet av 90-talet framförallt.

Alicia Keys — No One

USA:s vackraste pianist och soulsångerska som är på gång med ett nytt album som snart kommer att landa nära dig. Under tiden finns det en liten singel som kom till redaktionen. Jag lyssnar på en typisk radiohit som knappast är något av hennes bästa. Utan en tråkig sak som definitivt kommer att få reklamradion att älska sången No One. En modern uptemposång om kärlek. Den är inget jag vill bry mig om. Utan det är den andra låten Superwoman med enbart pianokomp som lyser starkare än hiten. Den låten hyllar kvinnan och den styrka människan kan finna inom sig. Den är delikat lyrik med bra pianospel från Alicia Keys.

Leona Lewis — Bleeding Love

Hon vann engelska uttagningen av musiktävlingen X-Factor för något år sedan. Så hennes nya singel är en typisk tråkig poplåt om krossat hjärta och smekande ömma ord som man vill ha för att läka såren. Singeln känns tröstlös tramsig för min smak.

Avenged Sevenfold — Avenged Sevenfold

Den här sortens metal som luktar och smakar emo är ingenting som får mig att hoppa till av pur glädje. Det handlar om fejktrash och ungdomshysteri påhejat av MTV. Dom vann följaktligen även ett pris på galan för MTV 2006 som bästa nya akt. Skräpmusik för unga människor som håller på att vaxa upp och få bättre musiksmak. Den här sortens moderock kommer snabbt att försvinna bort från alla horisont. Så här usel och förutsägbar musik borde man växa ut ur. Det finns bättre och mognare rockmusik att ägna sig åt.

Marvin Gaye & Teddy Pendergrass — Sexual Healing: Forever Gold

Den store Marvin Gaye är den svaga länken på denna skiva då hans klassiska låtar Sexual Healing och What’s Going On är trista liveframträdanden som är nya versioner som knappast tillför originalinspelningarnas storhet. Det är synd. Medan Harold Melvin And The Bluenotes gamla ledsångare Teddy Pendergrass har sånger du kan drunkna i och förlora dina sinnen till utan att någonsin tröttna på dom. Teddy Pendergrass har sin röst att servera sina bästa soloutflykter med, han behagar oss med helt igenom suveräna inspelningar. Jag älskar hans del av skivan. För denna sammanslagning av båda gudarna är inte en lyckad kombination. Jag tycker att det är dåligt att välja ut liveinspelningar frtamför Marvins egna studiosektioner. Lathet och snålhet måste vara orskaen till det misslyckandet i valet av versioner. Medan däremot Teddy Pendergras är så bra han någonsin kan bli.

Chris Brown — Exclusive

Aha, så har vi ännu en soulsångare som man raskt tröttnar på. Hans reklamradiofega sånger har för mycket av hip hopen i sig för att förstärka sina aktier hos mig. Man blir lätt trött på den här muisken eftersom den har pengar och försäljningsframgångar i sikte. Det är en onödig korkat soulplatta som saknar allt som soulen i sina mest gudomliga stunder lyckats framställa, en musik som har en generös värme som ingen annan musik har kommit i närheten av på mycket länge. Chris Brown har vanhelgat den heliga soulen.

Santana — Ultimate Santana

Hur många skivor har Carlos Santana gjort som är bra? Under dom senaste 15 till 20 åren har vi mest fått lyssna på hopplösa skivor med världsmusik eller vi kanske kan kall det för latinorock. Det spelar egentligen ingen roll vad man kallar Santanas musik nuförtiden. Jag har själv dom senaste åren recenserat några av Carlos Santanas plattor men har inte tyckt om någon av dem. Det är en fin idé att samla ihop hans låtar på ett album som är lättförpackat och som det blir en samling lättlyssnande sånger på dessutom. Fast här ser vi även svagheten med Santanas musik. Trögflytande latinska rötter samsas med hans bästa rocklåtar som kom ut för 35 år med den energi som då behövdes. Jag lyssnar på skivan mest för att försöka komma ihåg hur bra Carlos Santana en gång i tiden var innan världsmusiken drabbade hans själ.

Baby Bash — Cyclone

Undrar hur många meningslösa skivor med dålig underlag för vad som är bra soul som det finns egentligen. Baby Bash släpper en egen skiva med gästartister inom soulen/hip hopen som flödar över av låtar men det är få som verkligen fastnar och som ger mersmak. Han försöker verkligen få till det för att locka mig att lyssna vidare. Men musiken varken fastnar eller bli levande, dynamisk på något sätt, den formar inga bra idéer hos mig. Fadd meningslös låtsassoul från en obegåvad artist utan egen vilja tycks det som. Sådan musik som ingen i världen behöver med andra ord.

Sheryl Crow — Hits and Rarities

Hon har lång trogen tjänst inom kommersiell kvinnlig rock så som den har utvecklats genom åren sedan slutet av 80-talet. Sheryl Crow är en väldig begåvad och vacker kvinna som föddes 1962 och har spelat in skivor sedan 1993. Jag har alltid haft svårt för hennes musik under årens lopp. Den berör mig inte eller väcker några som helst känslor. Utan den är för polerad, uddlös och feg i många stycken. Hon gör den musik som vi alla förväntar oss att det skall vara. Radiorock med skvalfaktorn som främsta egenskap. Det finns inga låtar på den här samlingen som motbevisar mitt tyckande. Sheryl Crow är en dussinartist som varken klarar av att vara mer än sig själv. Återigen kommer vi till det stadiet att det görs för mycket meningslös rockmusik som tar sig själv på för stort allvar. Sorry Sheryl Crow men det finns inget roligt här att hämta.

Mårten Jansson — Aldrig försent

Nu kommer det allt mera ut skivor som läggs ut av artister på nätet för att kunna tankas ned gratis på nätet. Mårten Jansson som jag har länkat till förut, släpper fyra små skimrande aftonsånger som är fina lysande små träffar. Kärleksfullt så figurerar dessa låtar i min värld ständigt för tillfället. Han sjunger så näpet, men det är alltifrån kärleksånger till hoppfulla livsbetraktelser. Det är en ny artist att upptäcka. Jag kommer att göra en intervju med denna artist nästa år i vår tidning, så håll ögonen öppna. Därför hans låtar förtjänar att upptäckas. Dom bara ligger där och väntar på sina åhörare.

Här är hans hemsida där du kan ladda ned Mårten Janssons låtar. Framförallt den delikata nya ep-skivan — moppetron.se — Texter och musik av Mårten Jansson

Tid — Bortom Inom

Dronemusik och progressivt metalliskt hårdslående musik från en grupp eller en artist som jag aldrig hörs talas om förrän nu. Den pressrelease som kom i samband med att du kunde ladda ned deras nya skiva från nätet helt gratis, berättade om att dom fanns. Denna musik med fyra långa spår som sträcker sig bortom tid och rum är intressant att lyssna på något sätt. Den här skivan är faktiskt kanonbra. Och lyssnar du ordentligt så upptäcker du hur skönt det kan vara med 10 minuters långa låtar.

Celine Dion — Taking Chances

Jag gillar inte hennes kommersiella mainstreamsmörja. Varenda låt på hennes nya skiva har spår som hon hämtat från Carrie Underwood, Kelly Clarkson eller supertrista AOR och balladbandet Heart. Det finns sånger som Linda Perry och Canadas främsta AOR-låtskrivare Aldo Nova som utgör stommen. Det finns bara en låt av Aldo Nova som heter Can’t Fight the Feelin’ som är lite hyfsat och som flörtar med hårdrocken. Den duger för det andra materialet som finns på skivan stinker och är bedrövlig softpop. Buähh.

Björn Skifs — i 2 i

Det är synd på en artist som Björn Skifs som har en sådan kraftfull manlig röst gör en skiva som har potential men den orkar aldrig ta sig fram och bli en rockplatta som håller ställningen. Björn Skifs lyckas halvdant med ett par bra spår medan resten är som vanligt utfyllnad för att kunna täcka material för en hel skiva. Efter 40 år så borde vår gode vän Björn Skifs kunna få bättre låtar att lysa starkare.

Ale Möller Band — Djef Djel

Han är den nordiska folkmusikscenens största innovatör och dessutom ett stort namn i världsmusikkretsar. Den här skivan har musiker från Afrika, Grekland, Sverige och andra länder. Hans band blandar så väldigt många intryck och uttryck i musiken att man lätt kan gå vilse i intentionerna.. Men det är ett bra album med snygga arrangerade sånger som har världen i sin kupade hand. Det är en bra världsmusikalbum att ta till sig.

Boyz II Men — Motown Hitsville USA

Jaha, dessa tre mesproppar gjorde sitt stora nummer under 90-talet då dom blev mainstreamsoulens tråkigaste moment. Så nu har dom den dåliga smaken att göra outhärdliga versioner av suveräna vackra soulepos. Dom gör covers på låtar som är dåliga och smaklösa svaga i konturer och har ingen kraft. Titeln på skivan är tagen från den samling som gavs ut för flera år sedan med Motownfabrikens alster. Men glöm bort det här skräpet.

Ghostface Killah — The Big Doe Rehab

Det påstås att det var stora bråk mellan alla medlemmar i Wu-Tang Klan när derass nya skiva skulle spelas in. Det var till och med att medlemmen Ghostface Killah fick vänta med att ge ut sitt mästerliga album förrän Wu-Tang Klans platta kom ut i år. Men nu finns den ute och den tillhör framtidens hip hop genom att vara samtidas med tiden och lyssna på larmet utanför studiofönstret. Ghostface Killah gör en skiva som det sprakarom, glänser snyggt om textera så att man ser en blankpolerad modern snabb bil stå och vänta på sin förare. Föraren Ghostface Killah är en av de sköna killar som träffar fullständigt rätt med sin musik. En av årets bästa skivor.

Jag vill även slå ett slag för fyra svenska slynglar från Öland som gör psykedelisk rock så att man tror att det är 60-talet som gäller. Bolywool heter gruppen. Deras olika ep:s, singlar och låtar kan du tanka ned från deras hemsida — Bolywool / The Sea. Det är lite av det mest progressiva och spännande du kan få höra av i dag inom svensk rockmusik.