Svensk indierock

Mando Diao — Never Seen the Light of Day

Jag älskade Mando Diao första skiva Bring ’em In för att den hade en tuff attityd, bra låtar och förenade 60-talets garagerock som du kan finna på dessa nuggetsboxar som kommer då och då, med modern pop. Gustaf Norén och hans kompisar i Mando Diao är från Borlänge och det från den staden dom har kommit u ti den vida världen. Men deras senare skivor sedan debuten för 5 år sedan har varit tveksam. Jag har inte varit så förtjust i deras plattor därför att dom saknade udden och taggen hade filats ned för att ersättas av ordinär rock. Men nu har dom varit ute på turné i USA med Dirty Pretty Things. Mando Diao har spelat på tv-showen Late Night med Conor O’Brien och fått beröm för deras musik under USA-vistelsen. Men dom har även hunnit spelat in den nya skivan med Björn Olsson i Sverige. Nu har dom gjort sin bästa skiva sedan debuten. Ett moget fulländad popalbum med själklara låtar som har substans, kärna och själ i varje strof. Den bästa låt jag hört med dom är instrumentallåten Dalarna med folkviseton. Det är en sång som skulle kunna vara gjort under 70-talets proggtid. Musiken med kvinnliga hummande är snygg och lyser starkast på svensk pophimmel i vintermörkret. Det är snölyktor och stjärnglitter och en mycket självsäker komposition som Mando Diao visar upp med sitt nya album. Jag får släppa min naturliga skeptiska känsla och låta mig omfamnas av de varmaste famnar man kan få uppleva. Rock, pop och lyrik som kan jämföras med dom bästa utländska akter du kan finna.

Mando Diao fångar in sina låtar bra denna gång. Det är deras ärligaste stund på jorden som gruppen lyckats prestera på väldigt länge.