Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debatt

Sosseskandalen som försvann

1976 var Eva Bengtsson och hennes kusin båda 14 år. De hade hela livet framför sig med de förhoppningar och de drömmar man har på livet som barn. Det fanns dock ett problem som höll på att ta över hennes liv. Det hade börjat något år tidigare då både hon och hennes kusin hade tagits om hand av de sociala myndigheterna. Anledningen var att de båda kom från vad som betecknades som stökiga hemförhållanden. Snart hade de blivit fosterhemsplacerade och som tyvärr den typen av institutioner är kända för, var det hemmet de båda flickorna kom till också den en samlingspunkt för människor i samma situation som kunde förse dem med kontakter till mindre accepterade kretsar. Snart hade de båda kommit i kontakt med en viss Doris Hopp som var en av dåtidens stora inom koppleriverksamhet. Hennes specialitet var att hon kunde förse samhällets toppar med det mesta de efterfrågade och nu kunde hon alltså förse pedofiler med minderåriga flickor också. Hennes kunder var företagsledare och politiker, några av dem som utpekades som kunder hos Doris Hopp var Lennart Geijer — justitieminister i den dåvarande socialdemokratiska regeringen, Torbjörn Fälldin — oppositionsledare och partiledare för centerpartiet och Olof Johansson — också han centerpartist och riksdagsledamot. Den senare kom så småningom också han att bli ledare för centerpartiet.

Skandalen avslöjades i tidningar, och Eva Bengtsson var ett av vittnena som kunde intyga vad som inträffat eftersom en del av dessa män hade varit kund hos henne. Vid tidpunkten visste hon inte vilka de var men i efterhand förstod hon att de var högt uppsatta personer i samhället. Tidningarna, framför allt DN hade största tänkbara rubriker.

När skandalen slogs upp i tidningarna var det framför allt det faktumet att ett statsråd var involverad i denna tvivelaktiga verksamhet. Ett statsråd som gick till prostituerade och som dessutom nu var föremål för en polisutredning var inget som skulle vinna ett nytt val, det insåg socialdemokratin. Att samma statsråd var stämplad som en säkerhetsrisk på grund av samma typ av beteende, var än mer graverande.

Olof Palme var statsminister och under en debatt om frågan i riksdagen passade han på att försöka vända initiativet till socialdemokratins fördel. Redan innan debatten hade han genom tjänstemän i regeringskansliet försäkrat sig om att polis och åklagare skulle hålla mun om utredningen genom att göra påtryckningar på dessa. När han via tjänstemännen förstod att polisen skulle hålla tyst, vände han debatten så att DN framstod som lögnare när de påstod att Lennart Geijer var föremål för polisutredning för anknytning till prostituerade och sex med minderåriga. Mellan raderna var budskapet glasklart, lade inte DN ner sin granskning skulle Palme själv om så behövdes anmäla tidningen för förtal och någon uppbackning i form av bekräftelse från polisen på att en undersökning genomfördes kunde tidningen inte räkna med. Trycket på polis och åklagare var redan maximalt och dessa var oroade över den vändning hela målet höll på att ta. Åklagaren har i efterhand tillstått att han fick åtskilliga samtal med ett enda budskap — locket på och alltihop signerat socialdemokratin via tjänstemännen på regeringskansliet. Både DN och polisen kroknade av trycket och hela historien självdog till sist. Lennart Geijer kunde sitta kvar mandatperioden ut, men byttes sedan ut och pensionerades. Ingen bad Eva Bengtsson om ursäkt för vad hon genomlidit och DN fick aldrig någon upprättelse för vad de hade blivit utsatta för. Olof Palme kunde sitta kvar som partiledare i ohotat bo ytterligare i några år fram till sin död 1986. Han förlorade däremot makten i två val men kom tillbaka som regeringschef 1983.

Låt oss för en stund stanna inför det ni nu läst och begrunda konsekvenserna av vad som hittills sagts. Om Lennart Geijer och de andra var skyldiga eller oskyldiga kan vi lämna därhän då den skandalen ännu inte fått sin rättsliga prövning. Till dess att fru justitias kvarnar malt färdigt är de inblandade alltså oskyldiga, sådan är svensk lag och den ska vi inte föregripa. Ett skadeståndsmål ligger just nu på JK:s bord, så en eventuell moralisk och rättslig dom väntar i framtiden. I denna yrkar Eva Bengtsson och hennes kusin på skadestånd från staten och det är denna prövning som nu ska ta vid.

Nej, vad som är långt viktigare och än mer graverande är Olof Palmes roll och hans agerande. Vi kan för det första konstatera att skrämmandet av en tidning till tystnad i dess journalistiska arbete är ett brott värdigt en diktaturstat. Men det är inte bara ett brott i vanlig bemärkelse som en annan tjuv i natten, nej detta är ett brott mot landets grundlag i form av tryckfrihets-förordningen. Om en statsminister i riksdagens talarstol kan stå och utkasta öppna hot mot en tidning för att denna kommit sanningen på spåret, vad är då det fria ordet värt? Om vi har ett parti i makten vars självgodhet och maktfullkomlighet är så stor att man kan hota en tidning med förtalsmål om man inte slutar skriva ofördelaktiga nyheter från samma talarstol, har och hade vi 1976 över huvud taget någon demokrati kvar? Och vad är egentligen demokratin värd när de som borde ha reagerat vid tidpunkten och anmält den dåvarande socialdemokratiska regeringen för konstitutionsutskottet, lägger sig platt på marken och skakar av ren rädsla när sosserösten dånar?

Den andra slutsatsen vi kan dra är att Olof Palme i det ögonblicket han uttalade de där orden från talarstolen i riksdagen också bröt mot ytterligare en grundlag nämligen regeringsformen. I denna stipuleras klart och tydligt att regeringens makt är makten över de beslut som regeringen ska ta. Man har inte makten över riksdagen då denna har en själständig roll, man har inte makten över företagen då dessa ska skötas av dem som är utgör näringslivet, man har definitivt inte makten över tidningar eller media därför att denna ska vara fri och man har inte makten över föreningsliv då också denna ska få verka självständigt. När Olof Palme uttalade sina ödesdigra ord överträdde han alltså sina befogenheter som regeringschef, inte tu tal om detta. I samma ögonblick som han gjorde detta borde någon anmält honom till konstitutions-utskottet och samma Olof Palme borde ha avsatts snarast och han borde ha brännmärkts för de övergrepp mot demokratin som uppenbarligen begicks. Istället ledde hela skandalen till att socialdemokratin ”bara” förlorade två val, 1976 års och 1979 års och istället kunde en borgerlig ministär ta vid.

Den tredje slutsatsen vi kan dra är att Olof Palme i det ögonblick han uttalade de där olycksbådande orden i riksdagen, begick han ytterligare ett övertramp på samma grundlagar som nämnts tidigare då dessa också reglerar att myndigheterna är fristående från både regering och riksdag. När han lät tjänstemän göra framstötar mot polis och åklagare och göra klart att det bästa vore att lägga locket på, ja då ingrep regeringen i en enskild myndighets myndighetsutövande. Detta är förbjudet i grundlag, men vad rörde en sådan liten detalj en maktfullkomlig sosse som Olof Palme.

Låt oss summera, här har vi alltså en regering visserligen i dåtid, som medvetet försökte lägga locket på i en rättsskandal för övrigt en av de största i modern tid. När man lade locket på bröt man mot Sveriges rikes grundlag på inte mindre än tre punkter. Detta tycker inte tidningarna är viktigt än i denna dag att döma av rubrik och artikelmakarna, man kan börja undra varför då det är principiellt viktigt att diskutera om ett parti som socialdemokratin över huvud taget har ett existensberättigande efter ett sådant här avslöjande.

Men faktum kvarstår, både Olof Palme och socialdemokratin gick fri från det som borde ha varit självskrivet nämligen att han och regeringen borde ha avsatts 1976 vilket i sig är en hel skandal. Den socialdemokratiska regeringen borde alltså inte enligt mig, avsatts via ett val utan faktiskt genom att konstitutionsutskottet hade tvingat den att avgå. Dessutom borde Olof Palme personligen ha ställts inför rätta för de övergrepp han begick. Svensk flathet i kombination med maktanspråk och ett maktspråk från ett parti som har gjort maktfullkomligheten, inte solidariteten, till sin främsta dygd. Att samma maktbegär och förlåtande attityd mot att begå övergrepp på landets lagar fortfarande existerar från samma parti, är inget annat än ytterligare en skandal i sig. För det som händer nu efter det att Eva Bengtsson lagt fram sin framställan om skadestånd, det är att det offentliga och pressen reagerar med tystnad. Ingen ond skugga får ju falla på socialdemokratin, vad som var det var men nu är nu tycks man resonera. Trots detta finns skandalen än i denna dag då den inte fått någon förklaring, ingen har ställts till svars och de inblandade har definitivt inte bett om ursäkt. Att Olof Palme inte kan be om ursäkt är ingen förklaring då socialdemokratin med Mona Sahlin kunde göra samma sak på hans vägnar, men icke alltså.

Att Olof Palme dessutom personligen klarat sig undan från att få hjälteglorian att trilla på sniskan är ytterligare en skandal. Den stora räddningen var nog trots allt att han så tragiskt blev skjuten 1986, detta resulterade nämligen i att man i rörelsen fick en martyr och sådana ifrågasätter man inte. Det är dock dags att göra precis detta, att ifrågasätta, för lär vi oss inte av historien vad har vi då för framtid?

Jag kan trots att vi borde ha lärt oss konstatera en sak, svensk media har inte lärt sig en annan läxa nämligen den om vad som är en nyhet. I början av december lämnade Eva Bengtsson in den skrivelsen via sitt och kusinens juridiska ombud, som utgör grunden för deras skadeståndsanspråk. Hon fick nämligen betala ett mycket högre pris än vad förövarna fick, hon dömdes till ett liv i prostitution och narkotikamissbruk vilket hon idag dock tagit sig ur. Denna skandal och den skandalen att de som misstänktes har gått fria från allt vad kritik heter är en nyhet som borde uppmärksammas, men jag konstaterar lakoniskt att redan efter maximalt en vecka efter inlämningen så tystar tidningarna. En intressant fråga i det sammanhanget är varför. Är journalisterna rädda för att skada det partiet man hyser sådana sympatier för? Är det sossepiskan som återigen viner, fast denna gång i det tysta? Eller är vi — medbprgarma och journalisterna fortfarande så fega att vi inte vågar utsätta oss för faran att ifrågasätta vad Sveriges svar på bolsjevikerna höll och håller på med?

Så Mona, jag har min vana trogen en rad frågor till dig. När ska du postumt å Olof Palmes vägnar dels erkänna hans övertramp och hans brott? När ska du å Lennart Geijer och Olof Palmes vägnar be dels Eva Bengtsson och hennes kusin och dels DN om ursäkt för de övertramp och rena brott som begicks mot dem? När ska du vidare erkänna att socialdemokratins maktanspråk och maktfullkomlighet mer än en gång har drivit rörelsen till en verksamhet som tangerat lagens gräns mellan rätt och fel?

Jag har dessutom en rad frågor till den samlade journalistkåren. När ska ni som kollektiv erkänna att ni mer än en gång begravt nyheter för att detta passat era sosseåsikter? När ska ni erkänna att flertalet av er är sossarnas lydiga redskap för att framställa dessa i så god dager som möjligt? Och till sist när ska vi i sanningen få en fri och framför allt oberoende press istället för en kader med konformistiska skribenter som gör vad storsossen säger till dem?

Dr. Da Capo