Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

Turbonegro & Marilyn Manson

Så var det dags för Marilyn Manson att spanka hovet igen. Den här gången med den sämsta skivan han släppt någonsin i bagaget så förväntningarna var inte direkt högt uppskruvade. Resonemanget gick snarare kring att om Marilyn Manson var skräp kunde åtminstone förbandet Turbonegro vara något att se eftersom jag aldrig sett dom live förut. Det skulle snart visa sig att banden för kvällen var rätt jämbördiga.

Turbonegro.När Turbonegro äntrade scenen var det på en nästan helt upplyst estrad, ingen publikfriare med schyst scenljus där inte men det berodde nog inte så mycket på Turbonegro utan på att Marilyn Mansons scenpersonal snålade med resurserna — småsint är min enda kommentar. Trots oddsen emot sig satte bandet igång med sin patenterade Ramonesbesläktade spankingpunkrock med smiskfaktor 14 och pogodansarsjälen inom mig mådde som en prins. Låtarna som kittlade min punktakter var Chubby Dude, All My Friends Are Dead och många fler från den senaste skivan och andra skivor också för den delen. Hank von Helvete eldade på publiken med en Göteborgsnorsk dialekt när han frågade om det fanns några gothtomtar i publiken, därefter var det bara 1-2-3-4 så bankade Paul Potts och grabbarna in inledningsackorden till nästa slagdänga. Hank von Helvete skvalpade lite med ölmagen så att den ihjälbankade illern mellan benen skallrade och sen var det party-party som gällde. Ett mer imponerande förband får man leta efter, det här rockade röv hela vägen och vi fick se ett band som trivdes som bara ett band kan göra inför sina trogna fans. Hank von Helvete höll hov och tog för sig som bara ett band som trivdes kunde göra och dom smiskade stenhårt.

När så småningom Turbonegro tackat för sig och klivit av scenen så hade det alltså blivit dags för Marilyn Manson och en spänd förväntan spred sig i publiken. Varje duns eller varje micktest som gjordes höjde ljudvolymen hos publiken.

Marilyn Manson.Så plötsligt stod de där och publikens vrål visste inga gränser. Inledningen var dock inte riktigt det som förtjänade detta avgrundsvrål för If I Were Your Vampire är en av låtarna från den senaste plattan, rätt ordentligt träaktig och inget undantagen från den regeln den här gången heller. Det är en mycket märklig känsla men det är bara i de gamla låtarna man märker att det funkar. Låtar som Disposable Teens, B Obscene eller Irresponsible Hate Song där klickar allt på plats och det märks med en gång på publikresponsen, däremot varje ansats att spela någon som helst sång från den senaste plattan faller platt till marken. Och inte undra på det, den senaste plattans låtar lämnar allt att önska medan plattor som Antichrist Superstar eller Golden Age of Grotesque fortfarande härskar obehindrat. Därmed sagt att det definitivt är där problemet ligger, Marilyn Manson har trots många skivor bara lyckats med att rent musikaliskt drämma till en eller ett par gånger med en platta som piskar upp en stämning som skulle få uppviglare att bli avundsjuka. Dessutom har denna man som nu står framför mig lyckats med konststycket att sparka ut de låtskrivare av rang som han haft, ut ur gruppen. I brist på en jämn nivå på den musikaliska kvalitén, är det däremot med en viss tacksamhet man kan konstatera att den visuella delen av showen fungerar bättre och att den är riktigt imponerande i sina stunder.

I fonden bakom bandet har en jättelik duk spänts upp och på denna projiceras allehanda rätt talande bilder. Ett exempel, i en låt spelas en film upp vars innehåll bara är alla de tidningsrubriker som skyller på Marilyn Manson för olika våldsdåd som inträffat på olika skolor i USA. I låten Dopeshow projiceras piller som trillar i en strid ström och i ytterligare en scen ser vi bara Marilyn Mansons ögon som reptillikt tittar ner på publiken. Riktigt effektfullt i många lägen och det tillför definitivt något till scenshowen. I en annan låt inleds det hela med att hela scenen släcks ner, det enda vi förnimmer är ljudet av Alice i underlandet som läses upp och helt plötsligt badar scenen i ljus och där sitter Marilyn Manson i en fem meter hög stol som är som klippt och skuren ur samma film. Den akrobatikakt som han sen utför i stolen trotsar tyngdlagen och borde vara fysiskt omöjlig att genomföra men inte här inte. Vi får också ta del av det som velat se länge och som jag grämt mig över att jag missade nämligen att se dem under Antichrist Superstar-turnén. På den turnén ikläddes scenen som om den hade varit ett talarpodium med talarstol, swastikalika symboler i fonden och det hela luktade nazimöte om det inte varit för att Marilyn ägnade sig åt bibelbränning från talarstolen istället för andra tokerier. Visuellt är med andra ord den här showen betydligt bättre än den stundtals är musikaliskt. Dock har showen rent musikaliskt faktiskt sina stunder också trots allt.

Den ambitiösa scenshowen har till trots en baksida, omställningarna tar tid. Mellanrummet mellan varje låt blir stundtals så långt att bandet musikaliskt ibland tappar tempo. Det blir därför extra tydligt att vissa låtar fungerar och andra inte. En låt som Fight till exempel kan få hela publikhavet att koka, medan en tråksoppa som Heartshaped Box äter sömnpiller i varje ton. Förbjud bandet att spela låtar från senaste skivan är mitt universalråd till ett band som ibland tappar den musikaliska röda tråden och ibland, och alltid i de äldre låtarna, hittar tillbaka till det som man borde syssla med på heltid — tung spanking i kombination med visuell provokation.

I tävlingen mellan banden Turbonegro och Marilyn Manson vinner Turbonegro om än knappt om man ser till musiken. Den scenshow som Marilyn Manson däremot dukar upp är klart mer imponerande även om omställningarna är omständliga. I vissa stunder är dock Marilyn Manson också dom djupt imponerande även på den musikaliska sidan men det är alltid låtar från dåtid, inte nutid, som är de vägvinnande. Slutbetyget blir i stort sett dött lopp med en liten fördel till Turbonegro för att de både vill och kan ge publiken mer av en ruskigt bra musik.

Dr. Da Capo