Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musikkrönika

Ulf Lundell

Ulf Lundell — Under vulkanen 1972–2007 En box med 14 cd-skivor

Måns Ivarsson — Vill du ha din frihet får du ta den

Ordupplaget 2007

Ulf Lundell.Jag har överdoserat Ulf Lundell så att det blev som ett resultat att Uffe nästan tog över mitt liv under höstens månader. Först lyssnade jag på den väldiga boxen med 14 cd-skivor som kom ut i vintermörkret. Det är flera skivor som smyger sig på och stannar kvar i min själ, fast man inte vill det. För Ulf Lundells musik har spökat i min själ sedan 1979 och skivan Ripp Rapp som slog knock på mig mina sina snabba stygga och skarpa rocklåtar. Så boxen förtäljer mig den sanningen att Ulf Lundell har spökat hos mig i nästan 30 år snart. Jag måste tillstå att jag har tröttnat lite grann på Ulf Lundells musik eftersom de senaste skivorna inte varit riktigt i nivå med mina känslor. För sanningen är så har Ulf Lundell påverkat mig mest inom svensk musik vid sidan av Ebba Grön. Hans böcker och skivor blev ständiga följeslagare. När jag såg hans mest monumentala konserter under 80-talet och framförallt hans nyårskonsert var så storslagen att det bara var en gigant som Bruce Springsteen man kan säga har samma magi i sin konst och skönhet på scenen. Då Ulf Lundell är som bäst kan inget i Sverige slå omkull hans status som Sveriges nu levande legendariska författare/musiker.

När jag läser Måns Ivarssons nya biografi över Ulf Lundell så måste jag säga att det här är det bästa som jag läst inom svensk musikjournalistik på väldigt länge. Det bästa sedan Lennart Perssons undersköna mästerverk.

Ulf Lundell — Under vulkanen 1972–2007.Måns Ivarsson gör en kronologisk beskrivning kring Lundells uppväxt 1949 till dagens datum. Han intervjuar vänner, musiker och kulturpersonligheter för att fånga in bilden av Ulf Lundell Det är ett mastodontverk. Men boken har några onödiga sekvenser som uppräkning av hur mycket sex och sprit eller droger som nämns i Lundells romaner. Det är en manlig bok som låter som om det är en skivsamlare som skriver stundtals. Jag tröttnar på att läsa vilka musikeruppställningar som fanns med på skivsamlingar och konserter, därför att det skymmer den psykologiska och mänskliga biten av Lundells personlighet. För det märks att det är en man som skriver för oss andra män om sin idol. Men det finns en ärlig beskrivning av Lundells kärleksliv, alkoholism, fittstimsdebatten och Lundells ständiga behov att markera och ta avstånd från samtidens virvlar. Jag ser att det blir den objektiva kommenterande journalisten som bara betraktar Lundells debatter och politiska ställningstagande med en kylig distans. Jag saknar författarens personliga eld i texten. Han skriver sin bok på det där sättet som man skriver för dagstidningar. Det blir en saklig nyhetsorienterat stil i boken. Jag vill ha glöden som får texten att explodera. Men samtidigt är det den erfarna journalisten som fångar in Lundell så bra att man ändå häpnar över hur mycket nyheter som jag får veta över detaljer i Lundells liv.

Det intressanta med Lundell är hur många skribenter och debattörer missuppfattar Ulf Lundell och hur många som ser han som den gnälliga mannen som tar mannens försvar i allting. Men han är den obotlige romantiker som tror på kärleken och söker kärleken. Han är precis som vi andra heterosexuella män, beroende, älskar och söker kvinnan för att få bli bekräftade och hela som människor, vilket jag ser som mycket mänskligt. Men då hamnar vi i den där perspektivet på Lundell att han är en ytterst manlig författare som skriver för män om män. Men det är det som är hans erfarenhet som man som måste vara utgångspunkten för hans böcker och skivor. Ulf Lundells perspektiv som man handlar det om. Jag kan naturligtvis hålla med om att Ulf Lundell är en stor angelägenhet för män. Men i många debatter har han haft lite klumpiga uttalande i vissa frågor. Men när han ser Sverige som fördummad, ängslig, feg och trög därför att dumheten och det fula tagit över, så kan jag inte annat än att hålla med i många stycken. Det finns i Sveriges massmedia en förkärlek på att förfölja eller förlöjliga personer som Ulf Lundell, därför att de sticker ut hakan mot dumhetens medlöpare. Nöjesjournalisk och skvallerjournalistik korsar varandra ordentligt.

Det finns en ointressant nöjesjournalistik i dagspressen som handlar om skandaler istället för det som är det intressanta med artister. När Måns Ivarsson skriver om det i sin bok förstår jag mycket av Lundells trötthet på kulturlivet. Men stundtals kunde jag skönja en viss värdekonservatism i Lundells senaste bok. Men det är debattörer och äktheten hos Lundell själv som ekar i hans böcker/skivor. Däri liknar han August Strindberg. Han har sig själv som sitt eget objekt som han skoningslöst sågar sönder skarpt med analysinstrumentet, som hans böcker utgör.

Att lyssna på hans musik från en hel box för att senare läsa 1000 sidor om Ulf Lundell i en utsökt biografi, gör så att jag kan göra ett personligt bokslut över Ulf Lundells gärning som författare och musiker. Det känns nästan att jag blivit färdig med Ulf Lundell.

Ulf Lundell, den officiella hemsidan