Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Indie/alternativ pop

Goldfrapp — Seventh Trees

The Breeders — Mountain Battles

Goldfrapp.Allison Goldfrapp och kompositören Will Gregory har samarbetat inom musiken under hela första åren på 2000-talet. dEt har varit ett fruktsamt arbete och de har gjort bra låtar som närmat sig dansmusiken och discoglamouren på olika sätt. Jag har för det mesta tyckt om vad Goldfrapp har presenterat på skiva. Men den nya är jättetråkig och man börjar snart gäspa därför att dansmusiken har ersatts av en steril kommersiell pop istället. Deras tidiga skivor gavs ut av skivbolaget Mute records. Det är en skiva som saknar bärkraftiga sånger, musiken bäddas in i en ram som skall garanterat kunna sälja skivor. Men varför göra så svaga sånger som inte håller efter en längre tid då jag lyssnat på musiken. Tomma ord skramlar mest och tomma låtar låter sämst är devisen som jag går efter och det känns så synd att jag måste skriva ned Goldfrapp eftersom jag tyckt om deras musik under åren. Men så kan det gå när kreativiteten självdör, åtminstone gör den det på en skiva som skulle kunna vara mera subtilare. Trist som sagt var.

The Breeders.Jag älskade verkligen de första skivorna från The Breeders då det brann passionerad för en alternativ rock som präglade hela mitt 90-tal. En ofrånkomlig energi som lades på både text och musik skulle harmonisera på ett fruktbart sätt. The Breeders var ett band bestående av några av rockens främsta kvinnliga namn, Kim Deal som efter det att The Pixies splittrats ville fortsätta med att göra nyskapande rock precis som The Pixies kunde under sin storhetstid.

Kim Deal och Tanya Donello från gamla Throwing Muse var det rejäla fundamentet The Breeders byggde upp sin musik på. Det gjorde gruppen med stor behållning. Tanya lämnade snart The Breeders för att bilda det svartsynta bandet Belly. Kim tog in sin syster Kelly och dom blev ledande krafter bakom framtida Te Breeders. De fortsätter att ge ut enstaka skivor som har begåvade ansatser. Men så landar den nya The Breeders skiva efter flera års frånvaro från musikscenen. Men så händer det något med the Breeders nya sånger som jag inte hade förväntat mig att det någonsin skulle kunna ske. Jag hade det tråkigt i sällskap med dras musik. För plötsligt lugnar de ned sig som band och verkar reflektera över sina arrangemang, och resultatet blir enbart negativt. Trista upplägg och sömniga rockballader fastän i tillkrångliga indieformaliserade former.

Vad skall jag göra med en skiva som sviker minas förväntningar på att som vanligt servera en kall rockig fruktdrink, men så visar sig det bli en platta som knappt förmår engagera mig för stunden?

Tja, man kan försöka ge skivan en chans till och försöka finna något av intresse med bandet. Men så blir det icke. Utan skivan förlamar min hjärna så till den milda grad att jag börjar fundera på om det verkligen är mitt band som jag lyssnar på. Kim Deal är inte alls bra på den här förösiuktiga trevande rockplattan. Dt blir mest en skiva med utfyllnadsmaterial. Jag står inte ut med tanken att The Breeders misslyckats så pass. Men skivan är en tråkig katastrof och jag måste erkänna det inför mig själv. För bara jag kan vara min egen bödel och skarprättare- Så tyvärr The Breeders men det här duger inte längre.

På tal om Throwing Muses så kan du här läsa Dr. Da Capos recension på den forna medlemmen Kristin Hersh senaste soloplatta — Kristin Hersh — Learn to Sing like a Star