Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Willy DeVille — Pistola B.B.B.B.

Mr. DeVille och den magiska musiken

Eagle Records

Willy DeVille.Willy DeVille bandledare och låtskrivare i gamla Mink DeVille, heroinberoende och numer botad från sådana villfarelser, har ett antal skivor bakom sig i eget namn och har nu släppt en ny platta betitlad Pistola. Som vanligt arbetar han i folkmusikgenren med klara inslag av pop och rock. Här bjuds country, amerikansk folkmusik, spanskinfluerade toner, New Orleans-jazz, blues, rock och till och med indianmusik så det finns minst sagt ett rikt utbud av låtar att välja mellan ur de flesta genrer.

Willy DeVille brukar normalt sett vara en stadig leverantör av suveräna plattor. Ända sedan hans flykt från New York och flytt till New Orleans för att komma bort från ett destruktivt leverne och koncentrera sig på det han är så bra på — skriva och spela in musik, så har släppt den ena plattan efter den andra som är högkvalitativa. Trots att han inte har nått den kommersiella framgång som han egentligen förtjänar, så har han enträget kämpat vidare. Vi som är fantaster av denna musikaliska ädling har med tiden blivit bortskämda och det är kanske därför som jag tycker att han inte lyckats lika mycket som tidigare. Kanske är det istället så att låtarna den här gången är lite mer ojämna men hur det än är med den saken kan jag konstatera att Pistola inte är lika stark som tidigare skivor. Som tur är ligger Willy DeVilles lägsta musikaliska nivå långt över många andra artisters högsta nivå, så skivan räcker länge än och kommer att fortsätta att sprida glädje trots detta.

Djävulen döljs i detaljerna sägs det och det talesättet kan beskriva problemen med denna skiva. En låt som Been There Done That känns visserligen angelägen och svängig men lossnar den och är den inte lite smålik Bob Marleys Exodus. Överdriver han inte jazzens klassiska uttryckssätt på ett sätt som får den att falla lite platt i låten The Band Played On och så vidare. Petitesser i sammanhanget kan man tycka, i synnerhet som den sistnämnda låten är mycket bra så kan man ju tycka att det blir lite gnälligt att racka ner på den samtidigt. Men faktum är att jag tycker nog att detaljerna förtar helhetsintrycket i dessa två fall och därmed smyger sig ett problem in — det blir ojämnt och låtarna missar delvis målet.

Som tur är finns det alltid två sidor på ett mynt och därför finns också faktiska omständigheter som på ett i allra högsta grad ser till att skutan under inga som helst omständigheter får slagsida.

Vem sjutton kan tycka att låtar som When I Get Home, Louise, Stars That Speak eller The Mountains of Manhattan pissar bredvid toalettstolen, inte jag i varje fall. Med risk för att bli beskylld för att vara homoerotisk måste jag ju dessutom konstatera att i Stars That Speak sjunger Willy så att man blir alldeles till sig i brallan. Med en basröst som knarrar så där sensuellt att ingen kan oberörd förbi, får Willy DeVille tiden att stå stilla. Låten When I Get Home har den mest urstarka melodi och låt som trots hjärta och smärta balanseras av herr DeVille på ett sätt som får den att fira nya triumfer där alla andra skulle ha gått snett med samma låt men sämre förmåga till balans. Louis är en tvättäkta countrylåt i den bättre skolan med stettsonhatt, cowbojsarboots och ett stort fett förjäkla Jihaaa. The Mountains of Manhattan tar till något så ovanligt som genuin indianmusik och mystik för att berätta en historia som mest liknar Joseph Conrads Mörkrets Hjärta — extremt spännande. Men här finns mer som faktiskt fungerar bättre än bäst. So So Real, You Got the World in Your Hands, I Remember the First Time är alla låtar som också funkar finfint.

Ska man sammanfatta det så är det alltså fler låtar som säger toppen än som visar upp slokande mungipor som någon annan grinolle.

Lite ojämnt, en dålig låt (Been There Done That) men resten ett långt leende med extra stort solsken. Kanske att The Band Played On har en aning överdriven ton i framför allt sången mot slutet men som ändå är klart godkänd gör att även skivan som helhet får klart godkänt. Willy DeVille har hitintills aldrig gjort mig besviken och det gör han inte den här gången heller, det är mindre bra än vad han normalt kan uppvisa det erkänner jag men det är som sagt i sina ögonblick så pass smakfullt att inga sura miner varar för evigt. Inget toppbetyg med andra ord men ändå ett slutresultat som herr DeVille kan känna sig mäkta stolt över. Så gör Willy DeVille en tjänst, bättra på hans dystra säljstatistik genom att inhandla Pistola. Den som däremot fildelar hem en skiva med en artist som är i så stort behov av att sälja skivor, kan lika gärna sysselsätta sig med att snatta mat nere på Ica-affären.

Dr. Da Capo